Studier
Studier
Valinsamlingen 2014
Valinsamlingen 2014
Nordiskt Forum 2014
Nordiskt Forum 2014
Kriskommissionen
Kriskommissionen

Det finns inga kommande händelser.

View Calendar

Arkiv

Jenny Bengtsson, Hotell- och restaurangfacket: ”I facket bygger vi vår gemensamma styrka” (hela talet)

Malmö, 1 maj 2013, tal av Jenny Bengtsson, Hotell- och restaurangfacket. Det talade ordet gäller.

Kära kamrater!

Ordet ”kollektivavtal” ger bara 14 poäng i nätspelet Ordjakten. Rätt utlagt kan det ge ännu fler poäng i Wordfeud, ett annat av de spel i mobiltelefonen som blivit så populära tidsfördriv. Men ännu mer utdelning ger ordet kollektivavtal i den fackliga kampen. Och i kampen mot rasismen.

Jag brukar hävda att fackföreningsrörelsen är den främsta motkraften mot just rasism. De kollektivavtal som facken kämpar för att teckna och upprätthålla är ju de som ser till att arbetsköpare inte kan behandla arbetare olika beroende på varifrån de kommer. Utan kollektivavtalen gäller köparnas marknad. På den marknaden är det fritt att sätta lön baserad på desperation och utsatthet. På den marknaden härskar de arbetsköpare som utan skrupler utnyttjar situationen. Sin makt. Och människorna. På den marknaden säger man ”jag ser att du flyr från död och krig! Jamen, då är du säkert villig att ta jobb hos mig för vilken lön som helst. Det är ju bättre att ha ett jobb än att dö, så att säga”. På den marknaden finns de som säger ”jahaja, jag hör att du inte kan språket! Jamen, då kan du ju inte dina rättigheter heller. Här får du ett jobb till slavlön, det är så det fungerar här!”.

För mig och mina fackliga kollegor är detta inget nytt. Vi hör varje dag de unkna argumenten från arbetsköpare som inte har kollektivavtal. Hade de det skulle de vara tvungna att säga ”jag hör att du inte kan språket – här får du lika lön för lika arbete som alla andra!” eller ”Jaså, du flyr från krig – här får du kollektivavtalsenlig lön!”. För det är ju tyvärr oftast invandrade arbetare som drabbas av den nya arbetsmarknadens villkor. Arbetare som flytt från utsugning och förtryck, och som här hamnar i ny utsugning och nytt förtryck. Bara kanske under lite mer anständiga former.

Härom veckan fick vi veta om den fruktansvärda tragedin i Bangladesh, där 100-tals arbetare dödades när den fabriksbyggnad där de hölls i praktiken inlåsta, rasade samman. Där hade arbetsköparen struntat i de varningar som kommit från arbetarnas organisation om bristerna i fastigheten. Resultatet blev en dödsdom för många av arbetarna. I Sverige är utsugningen och förtrycket kanske inte lika utstuderat och grymt. Men det innebär inte att det inte finns. 

Jag tillhör Hotell- och restaurangfacket och det räcker med att sitta några timmar i vår fackliga jourtelefon för att inse att den fackliga kampen är mer nödvändig än på länge. Också i Sverige. Som exempel kan nämnas mannen som fick fagra löften om ett kockjobb i Sverige men väl här tvingades arbeta 289 timmar i månaden, för ett par tusen kronor. Eller den 16-åriga tjej som arbetade flera dagar på kvarterskrogen innan hon fick veta att arbetsköparen inte hade tänkt betala lön – det fanns ju flera hundra ungdomar som han kunde ta in, efter henne. Eller fyrabarnsmamman som går på smärtstillande för att hon tvingas städa omänskligt många rum varje dag. Eller lärarna, som viker sig dubbla för att möta de krav som ställs, även om de innebär att arbetsveckorna blir dubbelt så långa. Eller vårdpersonalen som gråter stilla i natten av trötthet, utbrändhet och underbemanning. Listan kan göras hur lång som helst. Och det är just på grund av detta som den fackliga kampen nu är viktigare än på mycket länge. För realistiskt är det ju längesedan facket var särskilt inne.

Sedan 2006, då borgarna inledde sin förhoppningsvis korta era vid regeringsmakten med att vända upp och ner på trygghetssystemen har budskapet varit tydligt och argumenten enkla: Att det är ute med kollektivism. Att fackets roll är överspelad. Att alla står sig själv närmast. Att ensam är stark. Vi vet hur det brukar låta. Vi vet också, kamrater, att det där stämmer inte. 

Ensam är inte stark. Fackets roll är inte överspelad. Och allt fler börjar inse det.

Det var 1886 som August Palm, ”Mäster Palm” från Södra Sallerup här i Skåne, blev fängslad för att han i ett tal i Hudiksvall konstaterade att ”Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarnas och den betrycktes sak”. Det där kunde Mäster Palm lika gärna sagt idag. Det kan han inte. Så jag gör det. Med stöd av regeringen har Sverige blivit fifflarnas marknad. På grund av den förda regeringspolitiken, som kastat ut massor av människor i arbetslöshet, gynnas de öppna rasisterna, de som vi nu ser i Sverigedemokraterna. Regeringen och Sverigedemokraterna har en sak gemensamt: det fackliga löftet är väldigt provocerande. Det är det löfte som säger att vi aldrig ska gå med på lägre lön än den vi nu lovat varandra. Det är ett löfte som inte tar hänsyn till härkomst, kön eller ålder, ett löfte som konkret innebär att kampen för kollektivavtalen är en motkraft mot den marknad som i den brunblå världen innebär fri lönesättning med desperation och utsatthet som lönekriterier. Den marknaden, byggd på olika och orättvis fördelning och behandling vill de ha.  Den accepterar inte vi.

Arbetsmarknaden vilade för ett par decennier sedan på en grund som åtminstone hade som syfte att motverka olika behandling av arbetarna. Idag är grunden i princip sönderslagen. De skyldiga finns hos Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet. De finns hos de försåtligt välmenande men ack så falska Kristdemokraterna. Många finns i Miljöpartiet. Och konsekvenserna av deras politik finns hemma i vardagsrummen, på arbetsplatserna, överallt. Konsekvenserna är människor som är rädda.

Rädda för att förlora sina jobb. Rädda för att slås ut från arbetsmarknaden. Rädda för att hamna i Alliansens beryktade utanförskap. Och i rädslan för att bli en av dem som måste leva med konsekvenserna av den förda politiken vänder sig arbetare mot arbetare. ”Ingen ska få ta mitt jobb!”, eller ”kolla, de tar våra jobb!”. Händelsekedjan är inte ny. Den går igen i land efter land där borgerlig politik raserat skyddsvallar, höjt arbetslösheten och strypt fackföreningarna. Där behöver de rasistiska rörelserna bara hoppa på tåget och åka snålskjuts rakt in i maktens korridorer. Vi måste ta kampen mot detta. Och vi måste ta den gemensamt.

Kamrater,

Förra första maj talade jag i Stockholm. Jag talade bland annat om en text med över 140 år på nacken. En text som formulerades som en arbetarnas fyrbåk under Pariskommunens dagar och som blev en sång som marscherat med kämpande arbetare, kvinnor och män, i hela världen. Vi sjöng den precis tillsammans. Jag talar förstås om Internationalen. Vi sjöng första versen. Ni vet:

Upp trälar ut i alla stater, som hungern bojor lagt uppå…”.

Och vi sjöng den sista versen, den som börjar:

”Arbetare i stad på landet, en gång skall jorden bliva vår…”.

Många sjunger Internationalen med entusiasm och glödande kampvilja. Andra kanske mer för att man alltid sjunger Internationalen på första maj. Det är något man bara gör. Så ska det inte vara. För Internationalen har mycket mer att ge än bara lite pliktskyldig sång. Det finns många intressanta verser i Internationalen. Min favorit är den tredje. Den versen är lika aktuell idag, som när jag talade om den för ett år sedan. Lika aktuell som den var när den skrevs. Och lika aktuell som den var när den första gången publicerades på svenska, idag för exakt 111 år sedan. Den versen handlar om något som idag är lika viktigt som den politiska kampen. Nämligen, kära kamrater, den fackliga kampen.

En kamp som bygger på vår gemensamma styrka, på vår solidaritet sinsemellan. På vår tilltro till varandra och på det ständiga kollektiva framåtsträvandet.  Och, kära kamrater, om inte vi som är fackligt och politiskt medvetna människor tar den kampen, vem ska då göra det? Vi måste göra fackföreningarna till slagfält för kampen mot den borgerliga politiken och mot den rasism som frodas i den borgerliga politikens kölvatten. Och i den kampen kan vi låta oss vägledas och inspireras av Internationalens tredje vers som så precist sammanfattar de tankar vi ska bära med oss ut som grund i den fackliga verksamhet som måste vara vår vardag. Så här lyder texten till den tredje versen i Internationalen:

I sin förgudning avskyvärda,
månn guldets kungar nånsin haft
ett annat mål än att bli närda
av proletärens arbetskraft.
Vad han skapat under nöd och vaka
utav tjuvar rånat är;

när folket kräver det tillbaka
sin egen rätt de blott begär.”  

Det är ord vi ska ta till oss. Det är ord vi aldrig får glömma. Det är först när vi står sida vid sida och tar kampen, genom det fackliga medlemskapet, genom snacket på arbetsplatsen eller genom de gemensamma kraven om bättre villkor och ökat inflytande som kan vi segra. Utan den solidariska kampen är vi ingenting. Den politiska vänsterrörelsen har alltid fört kampen under parollen ”Internationell Solidaritet, Arbetarklassens kampenhet”. Den parollen gäller också den fackliga kampen. Den parollen beskriver det bästa sättet att motverka orättvisor. Att motverka rasismen.

Karl Marx sa det. Jag säger det. ”Proletärer i alla länder, förena Er”. Stå upp tillsammans i kampen för solidaritet och vänsterpolitik. Stå upp tillsammans och låt både rasismen och högervindarna bli en parentes i historieböckerna.

Kamrater,

Leve arbetarklassens högtidsdag! Leve första maj! 

Jenny Bengtsson
Styrelseledamot, Hotell- och Restaurangarbetarfacket

Bildspel från 1 maj
Bilder från dagen (facebook)

En kommentar till Jenny Bengtsson, Hotell- och restaurangfacket: ”I facket bygger vi vår gemensamma styrka” (hela talet)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>