Utjämna klasskillnader
När jag var femton och skulle välja gymnasieprogram trodde nog de flesta att jag skulle välja samhällsvetarlinjen eller dylikt. Jag gillade att läsa tack vare den enorma boksamling mina föräldrar samlat på sig via fackets bokklubb, jag tyckte skolan var rolig och jag hade ganska bra betyg.
Jag hade däremot bestämt mig för något få förväntade sig – jag skulle bli kock!
Således sökte jag in till hotell- och restaurangprogrammet och kom in.
På den tiden krävdes höga betyg för att få läsa till kock, kallskänka eller servitör. Platserna var få och söktrycket stort. Så det jag och mina klasskamrater hade gemensamt var att vi var ganska duktiga i skolan, men det vi också hade gemensamt var att vi kom från arbetarklasshem. För att bli kock räcker det inte med att gå i skolan, yrket bygger på erfarenhet och kunskapsöverföring på arbetsplatser. Jag började praktisera och arbeta på restauranger runt om i Sala och Västerås när jag var 16 år.
Mitt första riktiga jobb var på Sätra Brunn som låg några mil utanför staden. Kollektivtrafiken var inte byggd för restaurangers sena arbetstider, så enda alternativet innan jag fyllt arton var att få skjuts, oftast av pappa. Jag insåg snabbt att om jag skulle kunna jobba var jag ville var körkort det enda alternativet. Jag övningskörde flitigt, också det oftast med pappa, och tog så få körkortslektioner som möjligt – det var ju så dyrt. Jag fick mitt körkort någon månad efter 18-årsdagen.
Jag hade tur. Jag hade en extremt tålmodig pappa som lärde mig köra och en ekonomisk mamma som på något sätt kunde vända på varenda krona, samtidigt som mina egna ihoptjänade pengar – timlönen då låg på 55 kronor i timmen för mig – gick mot samma mål: det där körkortet.
När jag många år senare arbetade på Arbetsförmedlingen insåg jag snabbt att det där körkortet också är ett sätt för arbetsgivare att sålla bland ansökningar. Alldeles oavsett om det krävs för jobbet eller ej, finns kravet på körkort ikryssat i platsannonserna. Lite som att klassamhället biter en om och om igen, för många är körkort en ouppnåelig ekonomisk dröm.
Vi vet att majoriteten av de ungdomar som väljer praktiska program på gymnasiet själva kommer från mindre bemedlade hem, ofta rika på kärlek men inte så mycket på pengar. Vi i Vänsterpartiet blev därför något förvånade, men också väldigt glada, över att Moderaterna i den här staden har lagt en sådan fin motion som i grunden faktiskt syftar till att utjämna klyftor och se till att skolan kompenserar för de ekonomiska skillnader barn och unga möter. Det är inte direkt klasskamp just Moderaterna är kända för, men äras den som äras bör och så vidare..
Vi vill därför yrka bifall till denna motion.
Foto Emmalisa Pauly