I en tid när falska narrativ styr stora delar av politiken. I en tid där politiker skyller sina egna tillkortakommanden på andra. Ofta invandrare, hade Malmö med sin rödgröna majoritet kunnat vara motsatsen. Vi hade kunnat vara så mycket mer än förflyttning av decimaler, som årsredovisningen återigen visar.
Malmö hade kunnat lyfta bort minutscheman och samtidigt tillföra resurserna, så att personalen inom hemtjänsten inte kände att minutrana inte räcker till. Malmö stad hade kunnat vara arbetsgivaren som undersköterskorna vill stanna hos, där undersköterskans kropp håller ett helt arbetsliv och där lönen räcker hela månaden. Malmö hade kunnat vara staden där politiker ser till att resurserna finns långsiktigt och på riktigt och där den bästa arbetsgivaren inte bara är formuleringar i dokument.
De barn som börjat i förskola i början av mandatperioden har snart gått färdigt där och är i färd med att börja i skolan. Vissa av dem bättre utrustade för skolgång, för förskolan är fantastisk. Men vissa barn har inte fått samma möjligheter, därför att de råkar bo på fel ställe, därför att de råkar sakna förutsättningar att tillgodogöra sig utbildning i stora barngrupper och med alltför låg personaltäthet.
För barngrupperna är för stora och de har inte minskat under mandatperioden.
Dessa barn går kanske vidare till någon av de skolor i Malmö där under 65% av eleverna når gymnasiebehörighet. Det finns en cementerad ojämlikhet i staden. En ojämlikhet som redan vid start sorterar bort vissa barn. Och så ska det givetvis inte vara. I den, på riktigt rödgröna Malmö, hade varje skola varit den bästa skolan. Där hade skolorna aldrig utsatts för nedskärningspolitik.
Med en ordentlig finansieringen av välfärden hade vi i den, på riktigt rödgröna Malmö, kunnat ha fler trygga jobb. Vi hade också satsat ännu mer på klimatet och även där skapat fler trygga jobb.
Att vi står med ett underskott på 8000 bostäder, samtidigt som stadens allmännytta färdigställt mindre än 100 bostäder 2025. Det måste vara någon sorts rekord i att inte hålla jämna steg med behoven i staden. Det här är ett område där politiken kan göra mer, där även den kommunala politiken har skyldighet att göra mer.
Många av oss som sitter här pratar återkommande med Malmöborna om hur det är i staden. Min främsta erfarenhet är ansikten som lyser upp när vi talar om Malmö. Vi Malmöbor älskar staden vi bor i. Vi älskar området vi bor i och vi är beredda att anstränga oss för gemenskapen. Civilsamhället i Malmö vittnar om att det finns en Malmöpatriotism som leder till att vi är beredda att rycka in, att stötta våra medmänniskor, att bära staden tillsammans. Och staden ska givetvis bäras tillsammans. Civilsamhället är helt nödvändigt för demokrati och för ett friskt samhälle. Civilsamhället ska göra det de är bäst på. Civilsamhället ska dock inte dra ett tyngre lass när politiken fallerar. Det är i mångt och mycket den nationella politiken som svikit: de har bland annat svikit migranter, barnfamiljer och pensionärer.
Fattigdomen fortsätter att öka. På vissa håll i Malmö lever fler än vartannat barn i fattigdom. Kommunerna kan inte kompensera för allt, men med vänsterpolitik hade det kunnat se helt annorlunda ut. Där civilsamhället står redo skulle också politiken starkare möta upp, anstränga sig ännu lite till. Se till att resurserna varje år möjliggör att varje barn lyckas, att varje Malmöbo har råd, att arbeten inte gör människor sjuka och att lönen går att leva på, att staden är grön och att klimatet räddas.
För det är vad Malmöborna förtjänar, det är ett Malmö som det ska va.
Nina Jakku (V)
Foto Emmalisa Pauly