När John Hörnquist besökte Poeten på hörnet i Malmö den 22 mars för att tala om sin kommande bok Världens återkomst: kapitalet, imperiet och socialdemokratins gränser kretsade samtalet kring en central fråga: hur hänger ekonomin, geopolitiken och den nationella politiken ihop och varför har högern haft lättare än vänstern att formulera en berättelse om den nya tiden?
Hörnquists utgångspunkt är att kapitalismen aldrig fungerar av sig själv. Den formas alltid tillsammans med stater, politiska beslut och maktblock. Det handlar ytterst om vem som kontrollerar samhällets överskott och vad det används till välfärd, produktion och utveckling, eller finans, räntor, militär och kontroll. Utvecklingen i Sverige sedan 1980-talet – med finansialisering, privatiseringar och ökade kapitalinkomster – är enligt Hörnquist en del av en större global förändring där allt större delar av överskotten flyttas från uppbyggande verksamhet till spekulation och finansiella tillgångar.
När ojämlikheten ökar och den ekonomiska tryggheten minskar uppstår politisk instabilitet. Om inte vänstern lyckas formulera konflikten som en fråga om ekonomi och makt riskerar den i stället att formuleras som en konflikt mellan kulturer, religioner och nationer. Då framstår rasism, nationalism och militarisering som logiska politiska svar. Konflikten flyttas från klass.
Den världsordning som växte fram efter kalla kriget byggde i hög grad på USA:s dominans över finanssystemet, militärmakten, handeln och energiflödena. En central del i denna ordning har varit kontrollen över Mellanöstern och dess olje- och gasresurser. Stabil tillgång till energi, handel i dollar och politiskt inflytande över regionen har varit avgörande för USA:s globala maktställning. Därför har Mellanöstern gång på gång präglats av krig, interventioner, allianser med auktoritära regimer och konflikter som hållit regionen politiskt splittrad men strategiskt kontrollerbar.
Denna geopolitik hänger också ihop med den ideologiska utvecklingen i Europa. Hörnquist menar att den islamofobiska högern inte bara ska förstås som en reaktion på migration eller kulturkonflikter, utan som en del av en bredare världsbild. Här lyfter han bland annat motsättningen i nyliberalt tänkande, som hos Friedrich Hayek: å ena sidan idén om en universell global marknad, å andra sidan ett beroende av föreställningar om västerländsk kulturell överlägsenhet. Den motsägelsen leder till en världsbild där vissa människor ses som fullt integrerade i marknadssystemet medan andra betraktas som ”överskottsbefolkningar” utan egentligt marknadsvärde – vilket i praktiken öppnar för rasism och exkludering.
I en sådan världsbild framstår hotet alltid som yttre: från Mellanöstern, från islam, från migration, snarare än från ekonomiska strukturer, ojämlikhet och kapitalets makt. När konflikter i Mellanöstern leder till migration till Europa kan högern därför flytta fokus från ekonomisk politik till identitet, kultur och säkerhet. På så sätt binds geopolitik, militarisering och inrikespolitik samman i en och samma politiska berättelse, där sociala problem förklaras med yttre hot i stället för med ekonomiska motsättningar
Hörnquist beskriver detta som en ny politisk logik där militarism utåt och hårdare samhällen inåt går hand i hand. Militära satsningar, säkerhetspolitik och en hård migrationspolitik legitimeras genom samma världsbild. Samtidigt skapas nya marknader och vinster inom försvarsindustri, säkerhet och gränskontroll. Ekonomi, geopolitik och ideologi förstärker varandra.
Samtidigt håller världen på att förändras. Den unipolära värld där USA ensamt dominerade efter kalla kriget utmanas nu av en mer multipolär värld med Kina och andra växande ekonomier. När denna maktbalans förändras ökar konflikterna om handelsvägar, naturresurser, teknologi och politiskt inflytande. I denna situation riskerar Europa att hamna i ett beroendeförhållande där man följer USA:s geopolitiska linje, trots att Europas ekonomiska intressen i många fall skulle gynnas av stabilare relationer med både öst och syd.
Hörnquists övergripande poäng är därför att vänstern måste formulera en politik där nationell politik, ekonomisk politik och geopolitik förstås som delar av samma helhet. Annars kommer högern fortsätta dominera problemformuleringen genom att beskriva världen som en kamp mellan nationer och kulturer, i stället för en kamp om resurser, makt och människovärde.
Frågor om välfärd, migration, krig, energi och ekonomi hänger ihop i ett och samma system. Den politiska konflikt som avgör framtiden kommer därför inte bara handla om höger eller vänster i ett enskilt land, utan om vilken världsbild som får dominera – en som bygger på rädsla, gränser och militär makt, eller en som bygger på jämlikhet, demokrati och internationell solidaritet.
Text: Anton Öhman