I SVT visas inför valet en programserie i fyra delar inom programmet Sverige romano. I den första delen framhåller den romska sakkunnige, Domino Kai, vikten av att anställa romer i positioner som arbetar med frågor om romer. Detsamma gäller alla nationella minoriteter.
Hade vi haft en mindre slapp inställning till nationella minoriteters rättigheter, så hade svaret på den här motionen varit: självfallet – lyckas vi öka antalet anställda med kunskap i nationella minoritetsspråk och kulturer, så blir arbetet i sin helhet genast enklare att genomföra. Det blir mer självklart och mindre uppifrån och ner, i stället en levande del av verksamheten där nationella minoriteter är en naturlig del i både beslut och genomförande.
Svaret vi får i ärendet handlar mycket om att man gömmer sig bakom formuleringen ”om kommunen har tillgång till personal med kunskap i minoritetsspråk”. Efter 26 år av minoritetspolitik vet vi att de kompetenserna inte uppstår på ett magiskt sätt av sig självt, utan det måste jobbas med. Vi måste bland annat rekrytera aktivt.
Dock läser jag svaret som att vi nöjer oss med det minsta möjliga. Jag tycker inte att det rimmar väl med stadens ambitioner, mänskliga rättighetspolicyn och andra dokument. Det rimmar inte med de stora orden vi är vana vid att höra om arbetet med nationella minoriteter.
I hälsa, vård och omsorgsnämndens svar hänvisar man dessutom till en märklig tolkning av motionens efterfrågan. Motionens hänvisning till alla delar av äldreomsorgen avser de olika formerna, inte varenda insats. Dessutom finns rätten att upprätthålla sina kulturella identiteter, det bör inte betraktas som något som vem som helst lätt kan verkställa. Jag vill hävda att om det är här nivån ligger, trots alla policyn och program, så är det backen vi har i. Det är ingen växel överhuvudtaget och det är ett hån mot nationella minoriteter.
Vänsterpartiet vill se ett proaktivt arbete. Verkliga ansträngningar. Inte bara gäspande: vi följer lagen, om det går.
Nina Jakku (V)
Foto Emmalisa Pauly