Svensk politik gjorde under 90-talet ett avgörande vägval och gick mot en mer åtstramande ekonomisk politik. I den riktningen har den ekonomiska politiken i sverige fortsatt och det har präglat utvecklingen sedan dess. Politiska prioriteringar har gynnat höginkomsttagare, samtidigt som kommunerna har fått mindre resurser. Konsekvensen är tydlig: mindre pengar till välfärden och färre anställda på golvet. I praktiken har det inneburit en försämrad välfärd och en pressad arbetssituation för våra anställda.
En historisk tillbakablick som är nödvändig för att förstå Malmös personalpolitik idag. När välfärden får mindre resurser betyder det att de som arbetar i förväntas göra mer på samma tid. För det enskilda vårdbiträden innebär det mer spring mellan fler brukare. Förskollärare och barnskötare ansvarar för fler barn som ska utvecklas, läras och tas om hand. Lärare och lärarassistenter får möta större elevgrupper samtidigt som dom tyngs av ansvaret att varje elev ska få rätt stöd för att nå kunskapsmålen.
Den största utmaningen inom välfärden idag är att attrahera och behålla kompetent och erfaren personal. Kompetensförsörjningen är avgörande, eftersom personalen är den viktigaste resurs vi har. Samtidigt visar personalredovisningar att arbetsmiljöproblemen fortsatt är allvarliga. En stor andel av de anställda uppger att arbetet har bidragit till deras sjukskrivning och i nio fall av tio handlar det om kvinnor. Det visar tydligt att vi har ett strukturellt problem.
Särskilt oroande är att yrkesgrupper som undersköterskor, barnskötare och stödassistenter i stor utsträckning inte stannar kvar i sina yrken. När erfarna medarbetare lämnar förlorar vi inte bara kompetens, utan också kontinuitet och kvalitet i verksamheterna.
Det finns mycket vi som politiker kan göra för att förbättra situationen. I förskola och skola handlar det om att skapa rimliga förutsättningar: fler pedagoger, mindre barngrupper, mer tid för varje barn och ökade resurser till barn med särskilda behov. Inom äldreomsorgen har personalen lyft flertalet förslag för att förbättra personalens arbetsvillkor. Fler kollegor till undersköterskorna, avskaffad minutstyrning, fria arbetsskor. Arbetsmiljösatsningar som gör att anställda orkar ett helt arbetsliv.
Grundbemanningen i våra välfärdsverksamheter måste vara tillräckligt stark. Att använda hyrpersonal som en permanent lösning är både kostsamt och ohållbart. Samtidigt är det anmärkningsvärt att 16,1 miljoner kronor inom hälsa, vård och omsorg inte har använts för kompetenshöjande insatser, trots att behovet är stort.
Arbetet för rätt till heltid är ett steg framåt, och det är positivt att utvecklingen går i rätt riktning. Men vi behöver fortsätta. Delade turer och minutstyrningen inom hemtjänsten måste bort.
Vi måste ta arbetsmiljöproblemen på allvar. När en så stor andel av personalen blir sjuk av sitt arbete är det systematiskt. En arbetstidsförkortning skulle även innebära mer tid för återhämtning och möjlighet att hålla en hel arbetstid. Vi har lagt fram en hel del förslag på att utreda möjligheten att införa en förkortad arbetstid inom våra verksamheter, senast inom förskolan i Malmö som ett sätt att locka och bibehålla kompetent personal.
Om vi menar allvar med att säkra välfärden måste vi satsa på dem som bär upp den. Det handlar om att skapa arbetsplatser där människor känner meningsfullhet, trygghet och arbetsglädje. Jobb som man vill stanna i. Vår personal som arbetar inom välfärdverksamheter som har en pressad arbetsmiljö vaknar varje dag och går till jobbet och gör sitt yttersta trots att dom arbetar inom pressade förhållanden. Det är hög tid att vi agerar och genomför en politik som skapar en faktiskt förändring.
Anfal Mahdi (V)
Foto Emmalisa Pauly