Under fyra år har Sverige styrts av en regering för de rika.
– En Danderyds-regering, förtydligar Nooshi Dadgostar.
Själv föredrar hon en Sverige-regering.
– Rätten till ett tryggt liv ska omfatta alla, säger vänsterledaren.
Den 13 september avgörs om hennes vision kan förverkligas. När vi ses har den franske nationalekonomen Gabriel Zucman precis besökt Stockholm. Hans bok ”Miljardärsskatt” har hyllats och ifrågasatts.
– Jag träffade honom, berättar Nooshi, och jag är övertygad om att en sådan skatt är både möjlig och nödvändig, inte minst moraliskt.
Andra är mindre entusiastiska. I sin recension av boken slår en annan nationalekonom, svensken Andreas Bergh, i stället ett slag för frivilliga bidrag från de superrika, men går inte in på hur det ska ske eller varför det inte redan sker.
Detta trots att det finns ett antal olika bidragsgivare att välja på. I förhållande till sin folkmängd har Sverige fler miljardärer än USA, påpekar Nooshi Dadgostar. Men väljarna är trots allt mångdubbelt fler…
– Ja, jag är övertygad om att en sådan skatt har ett starkt stöd i befolkningen.
Det blev tydligt i Frankrike. Där antog nationalförsamlingen Zucmans förslag på en miljardärsskatt. Sedan sa senaten nej.
Men de förmögenheter som bör beskattas har inte ramlat ned från himlen, och de som inte beskattas har själva fått god hjälp av de skatter andra bidragit med.
–Förmögenheter och skatter är skapade av vanligt folks arbete. Och oavsett detta så är ingen människa värd så mycket mer än vi övriga, säger Nooshi.
Den extrema koncentrationen av förmögenheter innebär därutöver, enligt Zucman, att den ger en politisk makt som utmanar väljarnas. USA:s Elon Musk är bara ett exempel. Sverigedemokraterna är ett annat, menar Dadgostar.
–Det är ett parti som är sprunget ur odemokratiska krafter och som konsekvent står på de rikas sida.
Partiet vädjar till väljare i arbetarklassen, men ser inga problem med växande ekonomiska klyftor. Kanske lever man i tron att en del av de växande förmögenheterna ska sippra ned till de fattiga?
– Ja, det var länge sedan man hörde någon föra fram ’trickle-down’, skrattar Nooshi. Den är nog mer ’down’ än någonsin.
Ett trettiotal år av marknadsliberalism har satt sina spår. Men inte i form av fler jobb, ökad välfärd, bättre skolor, billigare mat, jämlik vård eller tryggare ålderdom – åtminstone inte för det stora flertalet. Marknadsmässigt kalkylerande har ersatt behovsprövad välfärdspolitik.
Därtill kommer det så kallade politiska spelet som alltför ofta tränger undan de politiska visionerna.
–Politikerna måste stå upp för sina löften och inte, som när Stefan Löfven gjorde upp med C och L i januariavtalet, svika dem. Vänsterpartiet lever upp till sina! Allt annat skadar förtroendet för politiken, understryker Nooshi Dadgostar.
Den gången handlade det om försöket att införa marknadshyror, vilket föll i riksdagen tack vare Vänsterpartiet. Nu lanserar moderaterna ’trygghetshyror’, en förskönande omskrivning för samma hyresform.
–Vi befinner oss i en brytpunkt nu. Folk har tröttnat på marknadsliberalismen. De ser hur skola, vård och omsorg försämras, hur hyrorna höjs och maten blir allt dyrare. Men det viktiga är att det går att förändra! säger vänsterledaren.
De senaste tre åren har hyrorna höjts med 15 procent. Fri hyressättning – oavsett om man kallar den marknadshyra eller trygghetshyra – skulle enligt Hyresgästföreningen driva upp hyrorna med som värst 78 procent. I de sju städer som ingick i konsultfirman Rambolls studie skulle hyrorna gå upp med i genomsnitt 25 procent.
Vänsterpartiet vill tvärtom förstärka förhandlingsrätten och – om parterna inte kan komma överens – lagstifta. Det finns pengar att fördela, påpekar Nooshi Dadgostar. Behoven är dessutom stora. Sverige har mer än en halv miljon arbetslösa och fler än 750 000 lever i fattigdom.
–Vi föreslår till exempel ett bidragstak för höginkomsttagare, säger hon.
Då ryker subventionerna för aktiesparandet i ISK, för veckostädningen på RUT-bidrag och lyxrenoveringar på ROT – här hemma eller nere vid Rivieran. Det drabbar en politik som inneburit att personlig vinning blivit viktigare än det gemensamma bästa. Och den har definitivt inte gynnat arbetarklassen, säger Nooshi.
– Medarbetarna i vård och omsorg har snarare fått betala med färre kollegor och hårdare arbete.
Glesbygdens folk har fått se butiker och samhällsservice gå förlorad, skyltfönster igenspikade. Nu vänder de sig från de politiska partier som övergett dem.
– Jag förstår deras vrede, säger Nooshi Dadgostar. Men med rätt politik går det att förändra!
Text: Per Längby
Foto: Agnes Stuber