Vänsterpartiet Malmö går till val på schyssta jobb, bostad åt alla och en bra skola för varenda unge. Hur hänger de här sakerna ihop och hur kan vi se till att förverkliga dem?
– Schyssta jobb, bra och billiga bostäder och en bra utbildning är alla tre centrala frågor för människans egenmakt och för möjligheten att leva goda liv. De är också rättigheter och därför sådant som politiker ska se som sina skyldigheter att fixa.
– Bostadspolitiken är på många sätt en nationell fråga, men lokalt i Malmö finns det ändå mycket vi kan göra. Och inte bara kan, utan måste om den nationella politiken inte sköter sig. Vi kan frysa hyran för allmännyttan och se till att allmännyttan alltid jobbar för att hålla hyrorna nere. Vi kan bygga, rusta upp och renovera utifrån det behovet som finns i staden och med hänsyn till klimatet.
Nina fortsätter:
– Mycket av arbetsgivaransvaret hänger samman med resurserna. Finansierar vi välfärden ordentligt skapar det bättre men också fler arbeten. Välfärdsarbetarnas arbetsmiljö är en central fråga, ingen ska behöva bli sjuk av att arbeta vilket tyvärr sker i dagsläget.
Vad menar Vänsterpartiet är en bra skola för varenda unge?
– Att det inte ska vara beroende på var i staden du bor vilken kvaliteten på utbildningen blir. Varje skola ska vara den bästa skolan och varje unge ska få det stöd hen behöver.
Är det så idag? I Malmö finns det skolor där endast under 65 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Hur kan vi ändra på det och se till att alla elever på samtliga skolor får bra undervisning?
– Att ge alla barn förutsättningar att klara av skolan börjar redan i förskolan. Det handlar om resurser, både i för- och grundskolan. Hög personaltäthet, behöriga lärare, mindre klasser och barngrupper. Det är det enda sättet att ge varje barn det stöd som just det barnet behöver och det är lagstadgat att så ska ske. När barngrupperna är för stora och det är för lite personal, så är det svårt att uppfylla. Får skolorna rätt förutsättningar redan från förskolan, så minskar det behov av akutlösningar senare, såsom lovskola. Vi måste kunna både tänka och finansiera långsiktigt, allt annat är dumdristigt, säger Nina Jakku.
Vad har vi hittills drivit igenom inom området förskola och skola?
– I förskolan finns det tack vare Vänsterpartiet skrivningar om att barngruppernas storlek ska minska och att förskollärartätheten ska öka. Vi har drivit de frågorna hur länge som helst. Sen händer det inte tillräckligt eftersom förskolan inte är finansierad såsom den borde.
Under mandatperioden har vi också vid tillfällen fått mer pengar till alla skolformer. Gratis frukost för grundskoleelever och arbetsskor till personal har styret finansierat på senare tid, men förslagen är Vänsterpartiets från början. Även om det är begränsat vad vi får igenom i opposition, så kan vi se att våra förslag ofta förverkligas utan att vi får cred för dem.
Om du fick ändra på en sak med den svenska skolan, vad skulle det vara?
– Marknadsskolan, den måste bort.
Vad vill du säga till alla som vill ha ett socialistiskt maktskifte, där vi har en stark välfärd och marknadsskolan är ett minne blott?
– En röst på Vänsterpartiet innebär just det. Vi står på din sida. Vi kommer att driva på för att resurser fördelas, från de superrika till den gemensamma välfärden. Vi ska se till att skolorna är bra arbetsplatser så att lärarna har förutsättningar att ge barnen den utbildning de förtjänar, avslutar Nina.
Flaggorna vajar i junibrisen och skolgårdarna fylls av förväntansfulla barn som ivrigt väntar på att sångerna ska ebba ut och sommarlovet ta vid.
Men vad ska hända sen? Det beror på. Men det beror inte på vem du är utan var du bor, var dina föräldrar kommer ifrån, vilken inkomst de har och om de har en högre utbildning eller inte.
Iboken ”I en annan klass: Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan” från 2022 har Emme Leijnse följt två svenska skolklasser från fyran till sexan. I den ena klassen, på en skola i Lund, har barnen högutbildade föräldrar som hjälper och stöttar dem med läxan, eget rum där de får lugn och ro, en trygg väg till skolan och fritidsaktiviteter att ägna sig åt efter skoltid. I den andra klassen, på en skola i Malmö, har eleverna utländsk bakgrund, föräldrar utan utbildning som många gånger inte heller kan svenska och kan därmed inte hjälpa till med skoluppgifter. Föräldrarna arbetar dag som natt eller inte alls, barnen delar rum med flera syskon och det är svårt att få en god natts sömn eller studiero. Området de bor i betraktas som otryggt och det finns inte ekonomiska förutsättningar för fritidsaktiviteter. Leijnse beskriver ett Sverige som på tjugo års tid blivit alltmer segregerat och där skolan spelar en nyckelroll i att upprätthålla både segregation och klasskillnader.
Skolverket delar upp Sveriges elever i grupper utifrån tre bakgrundskriterier: kön, utländsk eller svensk bakgrund och hög-eller lågutbildade föräldrar. Leijnse skriver att skillnaden mellan en kille med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar och en tjej med svensk bakgrund och högutbildade föräldrar är så stor att det är svårt att tro att de överhuvudtaget har gått i samma svenska skola. Hon konstaterar snabbt att de antagligen inte har gjort det heller.
Den svenska skolan har de senaste decennierna gått från att vara kraftigt centraliserad och standardiserad till att i mycket hög grad uppmuntra och tillåta valfrihet. Det kan kanske låta positivt med valfrihet, men det betyder i klarspråk att ett världsunikt projekt att tillåta aktiebolag att driva skolverksamhet med offentlig finansiering och ta ut vinst ur vår gemensamma kassa har införts, det betyder att skolor numera kan välja sina elever och det betyder att bättre bemedlade föräldrar kan välja ”rätt” skola för sina barn – långt bort från barn vars föräldrar har låga eller inga inkomster. Det ”fria” skolvalet har bidragit till att sociala skillnader mellan skolor, både sett mellan olika delar av landet men även mellan olika områden i samma städer, kraftigt vuxit och skapat mycket olika förutsättningar för skolledare och personal – men framför allt för eleverna.
Ett centralt begrepp i skollagen är likvärdighet. En likvärdig utbildning innebär att undervisningen inte ska utformas lika för alla utan hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Skolan har därutöver ett särskilt ansvar för de elever som har svårare att nå målen i utbildningen. Ändå förväntas eleverna i de två klasser som Emma Leijnse följer, med sina väldigt olika förutsättningar, följa samma läroplan, lära sig allt i ungefär samma hastighet och uppfylla samma, numera väldigt högt ställda krav.
Boken ”I en annan klass” beskriver tydligt den sociala reproduktion som både det “fria” skolvalet och marknadsskolan göder. Ekonomiska, kulturella och sociala strukturer formar, skapar och begränsar individers liv och frihet. Kortfattat innebär social reproduktion att den dominerande samhällsklassen utformar en verklighet baserat på sina egna intressen och därmed behåller de också sin position i samhället eftersom det är svårt för andra samhällsklasser att bli en del av den efterfrågade kontexten. Den sociala reproduktionen är ytterst problematisk ur jämlikhetssynpunkt, då den gynnar vissa befolkningsgrupper oproportionerligt genom att exkludera delar av befolkningen från centrala aspekter av ett fullvärdigt samhällsdeltagande.
Det har gått bra för Sverige de senaste decennierna. Det har framför allt gått bra för de som redan hade det bra. Allt fler svenskar bor på allt fler kvadratmeter och för de svenskar som äger sitt boende har huspriserna ökat vilket innebär ett större kapital. I området där eleverna i Emma Leijnes Malmöklass bor märks ingenting av det. Där har trångboddheten ökat, färre än hälften av alla vuxna har ett betalt arbete och närmare hälften av barnen lever i relativ fattigdom. De allra flesta svenskar har blivit rikare men de som redan hade lägst inkomster har fått ännu lägre inkomster de senaste tjugo åren. Bostadssegregationen har också ökat. Människor med låga inkomster bor och arbetar på vissa ställen medan de med höga inkomster bor och arbetar någon annanstans. Oftast sammanfaller låga inkomster med att vara utrikes född.
Olof Palmes beskrivning av vad den borgerliga ekonomiska politiken gör med vårt samhälle i en riksdagsdebatt från 1980 är därför plågsamt aktuell:
”De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma slag. De kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressanta resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara. Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler, de har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen” .
I Malmö finns skolor där mindre än 65 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Att så många elever inte klarar kraven för att komma in på gymnasiet är förstås ett samhälleligt misslyckande i sig självt, men det är också ett symptom på hur vi har överlåtit vårt samhällsbygge till att styras av marknadens logik.
Kapitalistiska intressen genomsyrar nu varje del av välfärden, men kanske är skolan den plats som utmärker sig mest. Varje gång en kommunal skola har behov av ett tillskott ska marknadsskolan kompenseras i samma utsträckning. Där den kommunala skolan endast kan använda pengarna till den faktiska verksamheten, att bedriva undervisning, kan marknadsskolans ägare göra vad de vill med pengarna. Nyligen rapporterade Sydsvenskan att en liten friskola plockat ut 58 miljoner kronor i vinst genom att skära ner på antalet lärare, två förskolechefer har plockat ut 27 miljoner till sig själva och belönat sig med varsin Tesla. När Tankesmedjan Balans startade kampanjsajten stoppaskolbolagen.nu i syfte att samla argument mot marknadsskolan var det norska skolbolaget Dibber, kända för att av Skolinspektionen ha bedömts bryta mot skollagen på flera punkter, snabba med att registrera domänen stoppaskolbolagen.se för att “nyansera debatten” om friskolor. Där kapitalet finns, finns också makten över dagordningen. Att marknadsskolan inte har någonting med varken elever eller utbildning att göra utan är ren rovdriftskapitalism har väl knappast kunnat visat sig tydligare.
För nästan en femtedel av Malmös niondeklassare är schemat tomt efter sommaren. Det kan inte betraktas på något annat sätt än som ett stort misslyckande från politikens sida. Elever är inte kunder, lärare är inte säljare. Majoriteten av svenskarna vill inte att vinstdrivande aktiebolag ska få driva skolor. Det är därför dags att avskaffa marknadsskolan för gott och istället lägga pengarna på att ha mindre barngrupper, fler lärare och fler specialpedagoger.
Vänsterpartiet vill ha en sammanhållen skola där bra undervisning anpassad till eleven garanteras – det ska inte handla om ifall man valt ”rätt” skola eller inte. Målet måste vara att alla skolor ska vara bra skolor. Där varje elev får rätt utbildning och stöd utifrån sina förutsättningar och där alla och envar får växa, utveckla ett kritiskt tänkande, tillgodogöra sig kunskaper och utvecklas till en trygg, jämlik och demokratisk samhällsmedborgare. Helt enkelt en bra skola för varenda unge.
Alla är överens om att bostadsmarknaden är i kris. Tidö och Timbro menar att anledningen är att det inte är tillräckligt mycket marknad och för få småhus. Hur blev det så här, och vad är Vänsterpartiets politik?
I Malmö bor nästan en sjättedel av alla unga hemma, 87 procent mot sin vilja. Hyrorna rakar stadigt i höjden, och bostadspriserna har aldrig varit högre. Men för inte allt för länge sedan sågs bostadsbrist som något vi byggt bort med miljonprogrammet och statliga satsningar, som subventionerat bostadsbyggande och relativt generösa bostadsbidrag.
Men med 1990-talskrisen ändrade bostadspolitiken riktning och det ägda boende blev idealet. Istället för att staten stöttade byggande blev det utförsäljningar av hyresrätter och skattesubventioner i form av ränteavdrag och ROT-avdrag.
Effekten är att bostadspriserna skenat i höjden, med tydliga vinnare och förlorare. De som ägt sitt boende har i många fall blivit miljonärer bara genom att de köpte en bostad vid rätt tillfälle, medan de som hyr måste lägga en allt större del av lönen på sitt boende.
Och trots att det är bostadsbrist har bostadsbyggandet minskat de senaste åren, eftersom de stora byggbolagen inte vill bygga när ekonomin är svajig.
Det här är också en dyr politik. Förra året kostade ränteavdraget och rotavdraget totalt 74 miljarder, och de går i hög grad till de som har mest – de i Danderyd får sju gånger mer rot än de i Dorothea.
Vad kan göras? Tidö har valt att satsa ännu mer på ägande och marknadshyror. Särskilt stor entusiasm finns det för villor, till exempel SD:s Sverigehuset (standardiserad hustyp).
Men de försöker uppnå ett i princip omöjligt mål: det går inte att ha bostäder som både är billiga nog att köpa för ungdomar och samtidigt ökar i värde lika mycket som de gjort de senaste 20 åren.
Ett exempel är sänkningen av insatsen för att köpa en bostad från 15 procent till 10. På väldigt kort sikt blir det enklare att få ihop till insatsen, men eftersom priserna kommer stiga i motsvarande grad så blir det mest bankerna och de som redan äger en bostad som tjänar på det.
När det gäller marknadshyror brukar borgerligheten peka på Finland, men de brukar då tala tyst om att finska staten lägger betydligt mer än den svenska på bostadsbidrag – kapitalet höjer hyrorna, och staten bostadsbidragen.
Vad är Vänsterpartiets förslag?
1. Frysta hyror är huvudnumret. På tre år har hyrorna stigit med 15 procent och systemet med förhandlingar mellan Hyresgästföreningen och hyresvärdarna håller på och kantra. Därför vill vi frysa hyrorna för att ge hyresgäster en andningspaus tills dess att vi kan få ett nytt system på plats. Det är alltså inte tänkt som ett permanent stopp för hyreshöjningar.
2. I Malmö föreslår vi ett kommunalt byggbolag. Byggbranschen i Sverige är dominerad av ett fåtal byggjättar, och ett eget byggbolag skulle både pressa priserna och ge större styrmöjligheter att bygga det som behövs, istället för det som ger mest vinst. Med fler bostäder kommer också priserna sjunka.
3. Ett tredje förslag är att öka statens stöd till bostadsbyggande. 2022 avskaffades statens stöd för att bygga billiga hyresrätter och studentbostäder, och efter det har byggandet minskat kraftigt. Bostädernas som byggts med det stödet är flera tusenlappar billigare i månaden.
Rätten till en bostad finns inskriven i grundlagen och det behövs mycket mer än de här tre förslagen. Men med en valseger i höst kan vi lägga om mer än 30 år av marknadsstyrd bostadspolitik. Vill du veta mer finns det information på vansterpartiet.se.
Den 12 juni trädde EUs nya migrations- och asylpakt i kraft. Förändringarna beskrivs som de största på flera decennier och kommer att påverka människor som söker asyl i hela Europa. Jurister och civilsamhällesaktörer har länge varnat för att reformen riskerar att försvaga rättssäkerheten och försvåra för människor på flykt att få sina rättigheter tillgodosedda.
”Folk vet nog inte hur omfattande förändringarna faktiskt är”, säger Sofia Rönnow Pessah, asylrättsjurist och policyrådgivare på RFSL Ungdom. Det som tidigare beskrevs som ett samarbete mellan EU:s medlemsländer byggt på solidaritet och ansvarsfördelning handlar idag om kontroll, gränsbevakning och en stor mängd byråkratiska hinder för att försvåra för människor att få tillgång till en individuell asylprövning. Fokus ligger tydligt på återvändande.
Några av de största förändringarna är att alla som söker asyl vid EU:s yttre gräns först ska genomgå en screening innan de delas upp mellan en ordinarie asylprocess och ett särskilt gränsförfarande. Det senare väcker störst oro ur ett rättighetsperspektiv.
– Man introducerar en juridisk fiktion: Personer som omfattas av gränsförfarandet får i praktiken inte lämna området där de vistas, trots att de formellt sett inte är frihetsberövade. Det här innebär att både vuxna och barn kan bli kvar på särskilda boenden under flera månader utan rätt att lämna boendeområdet. Barnen kommer också behöva gå i skolan där, säger Sofia.
Särskild kritik riktas även mot att Sveriges nuvarande regering på flera områden valt en betydligt mer restriktiv linje än vad EU:s regler kräver. Bland annat vill man att fler grupper ska omfattas av de snabbare gränsförfarandena, samtidigt som man begränsar möjligheterna till juridiskt ombud under asylprocessens första skede.
– När människor får mindre hjälp att förstå de här komplicerade regelverken samtidigt som processen ska gå snabbare, så ökar risken för att personer med skyddsbehov inte får sina skäl ordentligt prövade, säger Sofia. Särskilt utsatta är personer vars skyddsskäl inte alltid syns vid en första bedömning, osynliga skyddsskäl. Det kan exempelvis handla om människor som tillhör förföljda minoriteter, hbtqi-personer eller personer som bär på traumatiska erfarenheter och därför har svårt att uttrycka sina behov.
För Kinna Skoglund, en av grundarna till folkrörelsen Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa, kommer den här utvecklingen inte som någon överraskning.
– Det här är inte något som uppstått över en natt. Det som sker nu är stora förändringar, men vi som varit aktiva i frågorna länge ser det här som en fortsättning på den riktning svensk migrationspolitik tagit sedan 2016. Sverige har gått från att ses som ett land som värnar asylrätten, till att bli en av de drivande krafterna bakom nedmonteringen av densamma. Majoriteten av de förändringar man gjort senaste åren har man inte gjort för att hjälpa människor, utan för att göra dem utvisningsbara.
#vistårinteut är en folkrörelse som sedan oktober 2016 driver en riksomfattande kampanj för ensamkommandes rättigheter och för en rättssäker och human migrationspolitik. De följer, dokumenterar och protesterar mot förändringarna, men en stor del av arbetet behöver också läggas på att hjälpa de människor som inte längre skyddas av systemet.
– Konsekvenserna har vi i civilsamhället fått hantera under lång tid. Vi får täcka upp när lagar förändras snabbt och människor inte längre kan lita på systemet. Vi ordnar boende, mat och kläder för de människor som tvingas ut i marginalerna. Vi ordnar sjukvård och psykologstöd för många som mår fruktansvärt dåligt, och har ändå tvingats uppleva att många unga och vuxna tagit sina liv för att de inte ser någon framtid här.
I höst går Sverige mot ett riksdagsval, och Kinna hoppas att en progressiv och human migrationspolitik hamnar på agendan igen.
–Vi behöver akut återinföra humanitära skäl och särskilt ömmande omständigheter, för människor som söker asyl hos oss. Och framför allt behöver politiker återuppta samtal om vad en human migrationspolitik innebär. Migrationspolitiken ska inte vara prestationsbaserad – den ska fokusera på att hjälpa människor i nöd.
Och fram tills valet finns det mycket privatpersoner kan göra för att hålla frågorna levande.
–Lagstiftning tar tid och de här förändringarna är fortfarande fulla av frågetecken och stora risker. Därför är det viktigaste privatpersoner kan göra att hålla sig informerade och hjälpa civilsamhällesorganisationer som stöttar asylsökande. Tänk också på att information kan bli gammal snabbt, så håll er uppdaterade från aktuella källor om vilka regler som gäller och fortsatt reagera på när saker inte går rätt till, säger Sofia.
Kinna instämmer lägger till:
– Och kom ihåg att ord är makt. Om du precis som oss vill se en human migrationspolitik, börja använda dig av de orden: ”Jag står för en human migrationspolitik”. Vi är så många som känner så här och även om vi har olika ingångar till frågorna, så är jag stolt över att se hur vi håller ihop och fortsätter att kämpa, tillsammans.
Under fyra år har Sverige styrts av en regering för de rika.
– En Danderyds-regering, förtydligar Nooshi Dadgostar.
Själv föredrar hon en Sverige-regering.
– Rätten till ett tryggt liv ska omfatta alla, säger vänsterledaren.
Den 13 september avgörs om hennes vision kan förverkligas. När vi ses har den franske nationalekonomen Gabriel Zucman precis besökt Stockholm. Hans bok ”Miljardärsskatt” har hyllats och ifrågasatts.
– Jag träffade honom, berättar Nooshi, och jag är övertygad om att en sådan skatt är både möjlig och nödvändig, inte minst moraliskt.
Andra är mindre entusiastiska. I sin recension av boken slår en annan nationalekonom, svensken Andreas Bergh, i stället ett slag för frivilliga bidrag från de superrika, men går inte in på hur det ska ske eller varför det inte redan sker.
Detta trots att det finns ett antal olika bidragsgivare att välja på. I förhållande till sin folkmängd har Sverige fler miljardärer än USA, påpekar Nooshi Dadgostar. Men väljarna är trots allt mångdubbelt fler…
– Ja, jag är övertygad om att en sådan skatt har ett starkt stöd i befolkningen.
Det blev tydligt i Frankrike. Där antog nationalförsamlingen Zucmans förslag på en miljardärsskatt. Sedan sa senaten nej.
Men de förmögenheter som bör beskattas har inte ramlat ned från himlen, och de som inte beskattas har själva fått god hjälp av de skatter andra bidragit med.
–Förmögenheter och skatter är skapade av vanligt folks arbete. Och oavsett detta så är ingen människa värd så mycket mer än vi övriga, säger Nooshi.
Den extrema koncentrationen av förmögenheter innebär därutöver, enligt Zucman, att den ger en politisk makt som utmanar väljarnas. USA:s Elon Musk är bara ett exempel. Sverigedemokraterna är ett annat, menar Dadgostar.
–Det är ett parti som är sprunget ur odemokratiska krafter och som konsekvent står på de rikas sida.
Partiet vädjar till väljare i arbetarklassen, men ser inga problem med växande ekonomiska klyftor. Kanske lever man i tron att en del av de växande förmögenheterna ska sippra ned till de fattiga?
– Ja, det var länge sedan man hörde någon föra fram ’trickle-down’, skrattar Nooshi. Den är nog mer ’down’ än någonsin.
Ett trettiotal år av marknadsliberalism har satt sina spår. Men inte i form av fler jobb, ökad välfärd, bättre skolor, billigare mat, jämlik vård eller tryggare ålderdom – åtminstone inte för det stora flertalet. Marknadsmässigt kalkylerande har ersatt behovsprövad välfärdspolitik.
Därtill kommer det så kallade politiska spelet som alltför ofta tränger undan de politiska visionerna.
–Politikerna måste stå upp för sina löften och inte, som när Stefan Löfven gjorde upp med C och L i januariavtalet, svika dem. Vänsterpartiet lever upp till sina! Allt annat skadar förtroendet för politiken, understryker Nooshi Dadgostar.
Den gången handlade det om försöket att införa marknadshyror, vilket föll i riksdagen tack vare Vänsterpartiet. Nu lanserar moderaterna ’trygghetshyror’, en förskönande omskrivning för samma hyresform.
–Vi befinner oss i en brytpunkt nu. Folk har tröttnat på marknadsliberalismen. De ser hur skola, vård och omsorg försämras, hur hyrorna höjs och maten blir allt dyrare. Men det viktiga är att det går att förändra! säger vänsterledaren.
De senaste tre åren har hyrorna höjts med 15 procent. Fri hyressättning – oavsett om man kallar den marknadshyra eller trygghetshyra – skulle enligt Hyresgästföreningen driva upp hyrorna med som värst 78 procent. I de sju städer som ingick i konsultfirman Rambolls studie skulle hyrorna gå upp med i genomsnitt 25 procent.
Vänsterpartiet vill tvärtom förstärka förhandlingsrätten och – om parterna inte kan komma överens – lagstifta. Det finns pengar att fördela, påpekar Nooshi Dadgostar. Behoven är dessutom stora. Sverige har mer än en halv miljon arbetslösa och fler än 750 000 lever i fattigdom.
–Vi föreslår till exempel ett bidragstak för höginkomsttagare, säger hon.
Då ryker subventionerna för aktiesparandet i ISK, för veckostädningen på RUT-bidrag och lyxrenoveringar på ROT – här hemma eller nere vid Rivieran. Det drabbar en politik som inneburit att personlig vinning blivit viktigare än det gemensamma bästa. Och den har definitivt inte gynnat arbetarklassen, säger Nooshi.
– Medarbetarna i vård och omsorg har snarare fått betala med färre kollegor och hårdare arbete.
Glesbygdens folk har fått se butiker och samhällsservice gå förlorad, skyltfönster igenspikade. Nu vänder de sig från de politiska partier som övergett dem.
– Jag förstår deras vrede, säger Nooshi Dadgostar. Men med rätt politik går det att förändra!
Daniel Sestrajcic är med och organiserar den stora vänsterkonferensen Organize! Movement Meetup 15-17 i maj i Malmö. Foto: Nils Sjöholm.
15–17 maj är det dags för en stor internationell vänster-meetup i Malmö.Organize! Movement Meetup blir en plats för människor som inte bara vill diskutera politik, utan bli bättre på att faktiskt organisera och bygga folklig makt – i bostadsområden, på arbetsplatser och i rörelser.
Daniel Sestrajcic är en organisatörsveteran och nytt namn på listan för Malmös kommunfullmäktige. Han organiserar, med Zetkin Foundation, konferensen som samlar 300 organisatörer, utvecklare och aktivister från hela Europa och USA.
– Vi ger närmare 40 sessioner: workshops om exempelvis dörrknackning och medlemsaktivering, facklig kamp och bostadsorganisering, 1-on-1 samtal, strategier för att vinna val och bygga långsiktig makt och till och med spela spelet Billionaire & Gilliotines. Är du utvecklare eller designer finns flera tech-sessioner och till och med ett Code Camp, säger Daniel Sestrajcic entusiastiskt.
Vilka kommer besöka konferensen?
– Jag är superstolt över att den legendariske vänsterledaren Jeremy Corbyn kommer och talar både på konferensen och på den öppna vänsterfesten för alla Malmöbor med hjärtat till vänster! Några andra som kommer är Valery Alzaga från Mexiko – en genial facklig organisatör som förenat migranter och fackföreningar, Gustavo Gordillo och Magdalena Morena som var DSA-arkitekter bakom Zohran Mamdanis framgångsrika kampanj för borgmästare i New York, Susanne Lang som är en riktig gräsrotsorganisatör för Die Linke och massiva rörelser i Tyskland. Men vi har också Erik Helgesson från Hamnarbetarförbundet, vår tidigare partisekreterare Aron Etzler, Samah Elous från Leading Change Network och författaren Jonathan Smucker och många fler, säger Daniel Sestrajcic.
Varför är det viktigt att vänsterrörelser gör den här typen av arrangemang?
– För att vi inte vinner automatiskt bara för att vi har rätt i sak. Det finns idag en global höger som är välorganiserad, strategisk och långsiktig. Om vi ska kunna möta det måste vi också bygga kapacitet – och det gör vi inte var och en för sig. Den här typen av platser gör att erfarenheter från till exempel framgångsrika kampanjer i Tyskland, Frankrike eller USA snabbt kan spridas och omsättas i andra sammanhang.
– Och kanske viktigast: det bygger relationer. Rörelser som känner varandra, litar på varandra och lär av varandra blir starkare över tid. Och vi har kul! Världen är förjävlig och deprimerande just nu – vi måste ha kul.
Vi ska göra en fantastisk valrörelse i år. Vad ser du fram emot mest?
– Jag ser fram emot en valrörelse som inte bara handlar om budskap, utan om organisering. Där människor inte bara är mottagare, utan aktörer. Om vi lyckas med det kan det här bli mer än en valrörelse – det kan bli ett steg mot att bygga en rörelse som faktiskt kan förändra maktförhållandena på riktigt och göra verklighet av målet av att vara största parti och aktör 2030. Vi förstår ju att valrörelser bara är en parentes i den långa kampen för att bygga ett radikalt block som kan åstadkomma verklig förändring, avslutar Daniel Sestajcic.
Första maj-demonstration i Sundsvall 1890 under parollen ”8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila”.
Det var handlingen att symboliskt vägra arbeta som kom att göra Första maj till något mer än bara ytterligare en demonstration eller minnesdag. Det var i de länder och städer där partier, stundtals i konflikt med tvekande fackförbund, insisterade på att genomföra en symbolisk strejk som Första maj verkligen kom att bli en central del av arbetarklassens liv och identitet. Att vägra arbeta på en arbetsdag var både ett sätt att utöva arbetarklassens makt – i själva verket förstås själva definitionen av denna makt – och i sig ett uttryck för denna frihet: att inte tvingas arbeta i sitt anletes svett utan fritt välja vad man ville ta sig för tillsammans med familj och vänner. Det var alltså både ett uttryck för klassens självhävdelse och kamp och en helgdag: ett slags “teaser” för det goda livet som man hade att se fram emot efter arbetarklassens frigörelse.
Inledningsvis spelade valet av datum säkert en avgörande roll för framgången. Vårfester har djupa rötter i den rituella årscykeln i det norra halvklotets tempererade zon, och själva månaden maj symboliserar ofta naturens återfödelse. I Sverige, för att ta ett exempel, var första maj redan nästan att betrakta som en allmän helgdag. Å andra sidan orsakade vintervädret betydande problem med att få firandet att slå rot i det annars så militanta Australien.
Det rikliga ikonografiska och litterära materialet som vi fått tillgång till under senare år visar tydligt att naturen, växter och inte minst blommor automatiskt och allmänt togs till symboler för högtiden. Vid enklare lantliga sammankomster, som ett möte i en by i Styrien (Österrike) 1890, syns inte banderoller utan blomstersmyckade plakat och musiker. Ett charmerande fotografi från en senare lantlig Första maj, också detta i Österrike, visar socialdemokratiska arbetare-cyklister, kvinnor och män, på parad med bekransade styren och stänkskärmar, och ett litet blomsterprytt barn placerat i ett slags barnstol, upphängt mellan två cyklar. Blommor kransar också de stränga porträtt på sju österrikiska delegater till Internationalens kongress 1889 som spreds i samband med Första maj i Wien.
Blommorna tar sig till och med in i den mer militanta mytbildningen. I Frankrike kom 1891 års Fusillade de Fourmies, som resulterade i tio döda, i denna nya tradition att symboliseras av den artonåriga Maria Blondeau, som dansade i spetsen för 200 ungdomar av båda könen och svängde en kvist av blommande hagtorn som hennes fästman gett henne, innan hon sköts till döds av soldaterna. I denna bild sammanfogas uppenbart två olika traditioner relaterade till maj. Vilka blommor förresten? Till att börja med alltså hagtornskvistar med dess färger som leder tankarna till våren snarare än politik. Men rörelsen kom snart att besluta sig för blomster i dess egna färger: rosor, vallmo och inte minst de röda nejlikorna. Stilen varierar mellan länderna, men blommor och andra symboler för tillväxt, ungdom, förnyelse och hopp – som den unga kvinnan – är centrala överallt.
Första majs karaktär av högtid fick en specifik följd som förtjänar att nämnas. Till skillnad från politiken, som på den tiden uppfattades som “mansgöra“, så omfattade högtider kvinnor och barn. Såväl texter som bilder visar att kvinnor deltog i Första maj från allra första början. Det som gjorde det hela till en sann uppvisning av klassen i sig, och som tidvis, som i Spanien, lockade arbetare som politiskt inte uppfattade sig som socialister, var just att Första maj inte enbart var något för männen, utan angick hela familjen. Genom Första maj kom i sin tur även kvinnor som inte själva ägnade sig åt lönearbete – i många länder huvuddelen av de gifta arbetarklass-kvinnorna – att identifieras tydligt med rörelsen och klassen. Om (löne)arbetslivet i första hand var något som rörde männen, så förenade detta att för en dag vägra arbeta arbetarklassen över ålders- och könsgränser.
Tidigare hade praktiskt taget alla återkommande helgdagar varit religiösa. Första maj liknade de kristna högtiderna i att den gjorde anspråk på universalism – eller med arbetarrörelsens begrepp: internationalism. Denna universalism gjorde starkt intryck på de som deltog och bidrog till dess genomslag. De italienska socialisterna, som var väl medvetna om det spontant tilltalande hos idén om en fiesta del lavoro för landets huvudsakligen katolska och illitterata befolkning, började senast 1892 kalla Första maj för “Arbetarnas påsk”. Liknande paralleller blev vanliga även i andra länder under andra halvan av 1890-talet. Det är inte svårt att se varför. Likheterna mellan den socialistiska rörelsen och en religiös väckelse med messianska anspråk, framträdde tydligt redan under Första maj-firandets första år.
På samma sätt liknade rörelsens tidiga ledare, aktivister och propagandister på sätt och vis ett prästerskap, eller snarare kanske en sammanslutning av lekmannapredikanter. I en enastående pamflett från belgiska Charleroi från 1898 finner vi vad som bara kan beskrivas som en Första maj-predikan; inget annat begrepp passar. Den formulerades av och i namn av tio ledamöter och senatorer från Parti Ouvrier Belge, förmodligen alla ateister, under två motton: “Arbetare i alla länder, förena er!” – Karl Marx, och “Älska varandra” – Jesus. Några korta utdrag räcker för att sammanfatta anslaget:
Detta är vårens och festens tid, när naturens eviga evolution strålar fram i all sin härlighet! Fyll er, liksom naturen, med hopp och förbered er på Det nya livet!
Efter några moraliska uppmaningar (“Visa självrespekt: passa dig för berusande vätskor och förnedrande lustar”) och socialistiska uppmaningar, avslutas skriften i ett messianskt stämningsläge:
Snart kommer gränserna att suddas ut! Snart kommer krig och arméer att vara ett minne blott! Varje gång du utövar de socialistiska dygderna Solidaritet och Kärlek, så för du denna framtid närmare. Sedan kommer, i fred och glädje, en värld där socialismen segrat att inträda – så snart som alla inser att vars och ens samhälleliga plikt är att åstadkomma alla människors helsidiga utveckling.
Till skillnad från andra allmänna högtider, inklusive de flesta av arbetarrörelsens dittillsvarande ritualer, firades Första maj inte till minne av något – i alla fall inte utanför den snävare anarkistiskt influerade krets som gärna ville koppla dagen till 1886 års Chicago-anarkister. Den handlade enbart om vad framtiden, i motsats till det från det förflutna som inte hade annat att erbjuda proletariatet än dåliga minnen, hade att erbjuda. “Du passe faisons table rase” (“störtas skall det gamla snart i gruset”) löd Internationalen och det var knappast en tillfällighet. Till skillnad från den traditionella religionen utlovade “rörelsen” inte belöningar efter döden, utan man ville bygga ett nytt Jerusalem här på jorden. Första majs ikonografi, som mycket snabbt utvecklade en helt egen uppsättning bilder och symboler, är också fullständigt framtidsorienterad, även om vad denna framtid bar i sitt sköte inte alltid var helt tydligt, utöver att det var något bra och oundvikligt.
Organiserandet av och hotet om generalstrejker för att få igenom allmän rösträtt, som nådde en del framgångar i Belgien, Sverige och Österrike, bidrog till att hålla partier och fackföreningar enade och var faktiskt något som växte fram direkt ur de symboliska arbetsnedläggelserna på Första maj. Den första strejken av det här slaget genomfördes av belgiska gruvarbetare den 1 maj 1891. Fackföreningarna å i sin sida förblev betydligt mer engagerade i slagord som det svenska “kortare arbetstid och högre löner!” än de andra aspekterna av den stora dagen. Ibland, som exempelvis i Italien, nöjde de sig helt med sådant och lämnade frågan om demokratin till andra att bekymra sig om. Men rörelsens stora framgångar, inklusive dess framgångsrika kamp för demokrati, växte inte ur snävt ekonomiskt egenintresse.
Demokratin var förstås av avgörande vikt för den socialistiska arbetarrörelsen. Den var inte bara helt avgörande för dess framgång utan omöjligt att skilja från den. Till hågkomsten av det första Första maj-firandet i Tyskland producerades en plakett med Karl Marx på ena sidan och Frihetsgudinnan på den andra. En österrikisk Första maj-affisch från 1891 visar Karl Marx som med Kapitalet i handen pekar ut över havet mot en romantisk paradisö, bakom vilken majsolen stiger, den kraftfullaste symbolen för framtiden. Dess strålar bär de paroller från Franska revolutionen – frihet, jämlikhet, broderskap – som återfinns på så många tidiga Första maj-nålar och -souvenierer. Marx omges av arbetare, uppenbart redo att mönstra på flottan och sätta segel mot ön – segel som bär inskriptionerna: “Allmän och lika röstrött, Åtta timmars arbetsdag, Arbetsskyddslagstiftning”.
Ungefär så såg alltså den tidigaste Första maj-traditionen ut. Den växte fram otroligt hastigt – på två eller tre år – genom en märklig sammansmältning av det socialistiska ledarskapets paroller och det sätt på vilket de spontant uttolkades av aktiva arbetare. Den formades under dessa första häpnadsväckande år av plötsligt uppblommande massrörelser och -partier, då varje dag präglades av påtaglig tillväxt och själva rörelsen, själva detta att klassen hävdade sin makt, tycktes som en garanti för den kommande segern. Mer än så: högtiden i sig, under vilken arbetarklassen slog upp porten till denna nya värld, tycktes som ett tecken på denna seger.
Eric Hobsbawm
Texten är översatt till svenska av Samuel Carlshamre. Den är ett utdrag av en ursprungligen längre text publicerad av The Jacobin 2017. Läs texten i sin helhet på engelska på jacobin.com.
Vid varje kris stramar staten åt. Men har vi råd att inte ha råd?
–Nej, säger Anfal Mahdi, oppositionsråd och malmöitisk ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse.
Åtstramningar urholkar välfärden och trycker ned arbetarklassen. Genom att tvärtom återta den skapar man kraft åt massorna.
–Socioekonomiskt svaga grupper drabbas värst av nedskärningar i välfärden, påpekar Anfal. Som ett socialistiskt parti är det därför viktigt att ha ett klassperspektiv.
Dagens politiska samtal domineras av andra frågor. Om återvandringsbidrag och hot om indragna medborgarskap. Om fängelsestraff för barn. Om straffskärpningar och svenska värderingar.
Ser helheten
–Vänsterpartiet ser däremot till helheten, säger Anfal Mahdi. En verksam politik mot exempelvis kriminaliteten förutsätter allt från en satsning på förebyggande arbete i skola och förskola till en socialtjänst där medarbetarna har rimliga arbetsvillkor.
När hon själv gick utbildningen till socialsekreterare beskrev skolans lärare tydligt den tuffa arbetsmiljö som väntade dem. Som uppvuxen i Nydala och Rosengård var hon inte helt obekant med de villkor som skulle möta henne i den nya yrkesrollen.
–Jag hade dessutom arbetat inom hemtjänsten. Ett fantastiskt spännande arbete där man möter människor med så väldigt olika livsöden! Hade jag haft högre lön och bättre arbetsvillkor hade jag kanske stannat kvar i det yrket.
Inte bättre villkor
De som arbetar där har inte fått bättre villkor sedan dess. En stor andel av dem har – i likhet med Anfal Mahdi – rötter utomlands.
Enligt SKR, Sveriges kommuner och regioner, är 300 000 av de anställda inom vården födda i utlandet. Det motsvarar 53 procent av alla vårdbiträden, 37 procent av alla undersköterskor, 46 procent av alla tandläkare och 37 procent av alla specialistläkare (TT den 17 december 2025).
Det enda som skiljer från förr är att de numera kan få återvandringsbidrag.
Högerretoriken
Anfal Mahdi kom till Sverige som fyraåring, på flykt med sina föräldrar från Irakkriget.
–Tyvärr har jag ibland mött människor med liknande bakgrund som jag som går på högerretoriken, konstaterar hon.
Fattigdom underminerar social trygghet och släcker framtidshopp. Genom att erbjuda bättre levnadsvillkor, säger Anfal, skapar man utrymme för annat än oron över att klara hyran och att få mat på bordet. Som att erbjuda arbetsskor som stärker hälsan. Driva igenom förkortad arbetstid som ger ork att läsa böcker och motionera. Skapa tid som kan ägnas barnen, ge omsorg om de gamla och kraft för engagemang i sitt närområde.
Krymper perspektivet
Svag ekonomi krymper perspektivet. Järvaveckan Research visar i sin enkät från före jul hur infödda och utlandsfödda ser på värderingar och integration. Den visar att 85 procent av de utlandsfödda känner sig som en integrerad del av det svenska samhället. I samma grupp är emellertid 46 procent oroliga för sin ekonomi mot 25 procent av de inrikes födda.
Värderingarna – vare sig man kallar dem svenska eller något annat – är hyfsat lika mellan grupperna. Penningbekymmer är den stora skillnaden.
Det budgetförslag som Vänsterpartiet lagt fram för 2026 präglas av denna insikt.
Minus 616 miljoner
–Den styrande majoriteten (Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet) har skurit ned budgeten med motsvarande 616 miljoner kronor sedan 2022, berättar Anfal Mahdi. Därför krävde vi en skattehöjning på 55 öre för att återställa det som gått förlorat i så kallade effektiviseringar.
Vänsterpartiet anser att staden även har en skyldighet att kompensera för de nedskärningar som Tidöregeringen riktat mot välfärden. Det kan handla om allt från att snabba på utredningar inom socialtjänsten, minska barn- och elevgrupper i skola och förskola och öka bemanningen inom äldreomsorgen.
–Det är sådant som även Socialdemokraterna fört fram – men utan att skjuta till pengar, konstaterar Anfal Mahdi.
HVB-hem i egen regi
Det rör barn som har rätt till stöd, men inte får det, om att ta över HVB-hemmen i egen regi och att frysa hyrorna hos MKB. EU-kravet att allmännyttan ska gå med vinst kan ändå uppfyllas, säger Mahdi.
Därutöver innehåller V:s budget 40-50 miljoner i särskilda klimatsatsningar, som mer urban grönska, gratis kollektivresor för skolungdom och annat som underlättar för hårt ansträngda hushåll.
–Vi är det parti som ser förbättringsmöjligheter, säger Anfal Mahdi. Vi slåss för det Malmö vi älskar.
Malmö feministiska förening har sedan 2014 varit arrangörer av Feministisk festival. Föreningen, som då hade drivit nätverk och påverkansarbete ett par år, såg ett behov av att komplettera de befintliga feministiska mötesplatserna med något direkt från gräsrotsnivån.
– 2014 var ett medvindsår för feministiska frågor, säger Sofie Olovsson, från arbetsgruppen bakom festivalen. I Malmö arrangerades exempelvis Nordiskt forum som var en stor nordisk och internationell konferens om feminism och kvinnors rättigheter. Vi som var aktiva i frågorna tyckte dock att den var för dyr och tenderade att inte vara så medborgarnära. Vi sökte därför medel från Malmö stad och satte upp en gratis festival under tre dagar som komplement.
Festivalen har sedan dess återkommit årligen, ibland med öppet program och ibland med fokus på särskilda teman. I år arrangeras festivalen under en dag, den 7 mars, och temat är våld. På festivalens arrangemangssida på Facebook beskrivs våld som “utsatthet, makt, prioriteringar och vems liv och röster som räknas”. Sofie berättar också att de vill skapa utrymme för rättvisa, ansvarstagande och läkning i en tid som präglas av rädsla och kontroll.
– Det är lätt att vi blir paralyserade av de många våldsbejakande tendenser vi ser och utsätts för på olika sätt i samhället idag. Därför tror vi att det är viktigt att även skapa utrymme för hopp och agens i relation till det här temat.
Och hoppet och agensen finns i Malmö. I en tid när intresset för feminism tycks sjunka på intresselistan hos både unga kvinnor och män, så som i Ungdomsbarometerns undersökning från 2025, så ser man inte effekterna av den statistiken i den egna organisationen.
– Jag tror det beror på att Malmö är en bra plats för engagemang, och att många söker sig hit för att få vara en del av det. Kanske särskilt i tider som dessa. Vi har många organisationer och aktivister som hör av sig till oss för att engagera sig i festivalen, så av den anledningen tror jag inte vi märker av de breda samhällsströmningarna lika tydligt.
Festivalen går av stapeln i början av årets valrörelse, och det finns mycket som man från organisationens håll gärna skulle se att nuvarande – och kommande – beslutsfattare i Malmö och Skåne skulle satsa på framåt.
– Så många feministiska frågor är viktiga, och särskilt just nu. Som att säkerställa tillgängliga bostäder så att alla kan leva självständiga liv, och att kvinnor och våldsutsatta kan lämna farliga och ojämställda relationer. Eller att satsa ordentligt på välfärden. En väl fungerande förskola och skola, och en fungerade sjukvård – inte minst förlossningsvården. Och ett fortsatt starkt stöd till civilsamhället är otroligt viktigt. Civilsamhället bär så många viktiga stödfunktioner, agerar folkbildande och behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera.
Och på frågan om vad arrangörerna hoppas på för festivalen – och feminismen – om tio år kommer svaret från Sofie utan fördröjning.
– Jag hoppas att den konservativa vågen vänt, och att vi kan ta kliv framåt igen. Att vi kan pausa från att behöva bevaka och slåss för rättigheter och positioner som tidigare generationer uppnått, och istället njuta av ett mer progressivt klimat för feministiska frågor. Jag hoppas vi lämnat det individualistiska och kapitalistiska systemet till förmån för mer gemenskap.
Den 7 mars kl. 11.00-16.00 hålls Feministisk Festival på STPLN (Malmöhusvägen 5). Vänsterpartiet kommer att vara där under dagen med bokbord och workshop.
”Det viktigaste är förstås budskapet och hur det anpassas till mottagarens förutsättningar att ta emot det”, säger valledaren, som tillträdde sin post i höstas.
Och i det fallet finns det hopp. Strax efter vi talats vid läser jag fredsforskaren Göran Holmqvists debattartikel om den svenska opinionen; statistik från flera stora mätningar visar att den enskilde svensken är betydligt mer progressiv än vad de styrande politiska partierna verkar fatta (DN 15 januari).
Minoritet mot migration
Här ser man att det är en minoritet av svenskarna som är negativa till klimatåtgärder, migration och bistånd – tre käpphästar för Tidöregeringen – frånsett att en knapp majoritet vill ta emot färre flyktingar (SOM-institutet). Det är dessutom färre än en tredjedel som motsätter sig fler arbetskraftsinvandrare, och endast ”en tiondel som vill att Sverige bör ta emot ’få eller inga’ migranter”.
Enligt samma statistik är väljarna mer positiva till såväl inhemska som europeiska klimatskatter än vad som avspeglas i den politiska debatten, enligt Holmqvist.
Malmövänstern lyssnar
För de aktivister som deltagit i Malmövänstern lyssnar är detta kanske ingen överraskning. Citat från dessa möten ställs nu ut på Poeten på hörnet på Södra Förstadsgatan. Valledaren Benjamin Davies, som flyttade från södra England till Sverige för dryga sex år sedan, låter inte sina egna hjärtefrågor styra.
– Agitationen sker på så olika nivåer, lokalt, regionalt och nationellt. Men för mig kan det sammanfattas i begreppet solidaritet, att bejaka gemensamma intressen trots olika förutsättningar och oberoende av kön och etnicitet.
Företräder färre
I det ljuset, tillägger han, framstår de borgerliga partierna än mer som de intresseorganisationer de är, partier som företräder mindre, mer bemedlade samhällsskikt.
–Dessutom sitter jag inte med svar på en massa frågor. Vi måste hela tiden lyssna in varandra, hämta in de roliga idéerna och leta rätt på alla de verktyg vi behöver.
En sådan idé är att komplettera valstugan med cykelreparationer – om man nu hittar valstugorna, alla tre …
–Jag hörde ryktesvägen att de skulle finnas ute i Kvarnby, vid folkhögskolan. Lyckligtvis stämde det, säger valsamordnaren som fick cykla dit för att kolla.
Inga skyddsombud
Ett framgångsrikt valarbete ska fungera på såväl det praktiska, politiska som personliga planet.
–Aktivisterna arbetar ideellt, och man måste förstå att de är begränsade i både tid och energi. De har inga skyddsombud. De är dessutom en blandning av mycket erfarna medlemmar och helt nyrekryterade, vilket i grunden är en stor styrka.
För sju år sedan var Benjamin Davies själv en av dessa unga, som en av Jeremy Corbyns valarbetare i Labours mindre framgångsrika valrörelse 2019, under en tid då alla frågor hamnade i skuggan av ett kommande Brexit.
Inkluderande valrörelse
– Då handlade det förstås om enmansvalkretsar. I min konservativa valkrets hade Labour tyvärr aldrig någon chans. Däremot blev det en historiskt livlig och inkluderande valrörelse. Många som aldrig blivit sedda av politiken blev aktiva för första gången.
Kanske ett gott omen för dem som hoppas på något liknande i Malmö för nästa mandatperiod. Valledarens erfarenheter som tjänstledig doktorand vid Historiska institutionen i Lund tangerar dagens arbete, fast ändå inte.
Benjamin Davies kommande avhandling analyserar den kinesiska propagandan.
– 2015 var jag volontärlärare på den kinesiska landsbygden. Där är propagandans avsändaren tydlig och budskapen entydiga utan några som helst provokationer.
