Daniel Sestrajcic är med och organiserar den stora vänsterkonferensen Organize! Movement Meetup 15-17 i maj i Malmö. Foto: Nils Sjöholm.
15–17 maj är det dags för en stor internationell vänster-meetup i Malmö.Organize! Movement Meetup blir en plats för människor som inte bara vill diskutera politik, utan bli bättre på att faktiskt organisera och bygga folklig makt – i bostadsområden, på arbetsplatser och i rörelser.
Daniel Sestrajcic är en organisatörsveteran och nytt namn på listan för Malmös kommunfullmäktige. Han organiserar, med Zetkin Foundation, konferensen som samlar 300 organisatörer, utvecklare och aktivister från hela Europa och USA.
– Vi ger närmare 40 sessioner: workshops om exempelvis dörrknackning och medlemsaktivering, facklig kamp och bostadsorganisering, 1-on-1 samtal, strategier för att vinna val och bygga långsiktig makt och till och med spela spelet Billionaire & Gilliotines. Är du utvecklare eller designer finns flera tech-sessioner och till och med ett Code Camp, säger Daniel Sestrajcic entusiastiskt.
Vilka kommer besöka konferensen?
– Jag är superstolt över att den legendariske vänsterledaren Jeremy Corbyn kommer och talar både på konferensen och på den öppna vänsterfesten för alla Malmöbor med hjärtat till vänster! Några andra som kommer är Valery Alzaga från Mexiko – en genial facklig organisatör som förenat migranter och fackföreningar, Gustavo Gordillo och Magdalena Morena som var DSA-arkitekter bakom Zohran Mamdanis framgångsrika kampanj för borgmästare i New York, Susanne Lang som är en riktig gräsrotsorganisatör för Die Linke och massiva rörelser i Tyskland. Men vi har också Erik Helgesson från Hamnarbetarförbundet, vår tidigare partisekreterare Aron Etzler, Samah Elous från Leading Change Network och författaren Jonathan Smucker och många fler, säger Daniel Sestrajcic.
Varför är det viktigt att vänsterrörelser gör den här typen av arrangemang?
– För att vi inte vinner automatiskt bara för att vi har rätt i sak. Det finns idag en global höger som är välorganiserad, strategisk och långsiktig. Om vi ska kunna möta det måste vi också bygga kapacitet – och det gör vi inte var och en för sig. Den här typen av platser gör att erfarenheter från till exempel framgångsrika kampanjer i Tyskland, Frankrike eller USA snabbt kan spridas och omsättas i andra sammanhang.
– Och kanske viktigast: det bygger relationer. Rörelser som känner varandra, litar på varandra och lär av varandra blir starkare över tid. Och vi har kul! Världen är förjävlig och deprimerande just nu – vi måste ha kul.
Vi ska göra en fantastisk valrörelse i år. Vad ser du fram emot mest?
– Jag ser fram emot en valrörelse som inte bara handlar om budskap, utan om organisering. Där människor inte bara är mottagare, utan aktörer. Om vi lyckas med det kan det här bli mer än en valrörelse – det kan bli ett steg mot att bygga en rörelse som faktiskt kan förändra maktförhållandena på riktigt och göra verklighet av målet av att vara största parti och aktör 2030. Vi förstår ju att valrörelser bara är en parentes i den långa kampen för att bygga ett radikalt block som kan åstadkomma verklig förändring, avslutar Daniel Sestajcic.
Första maj-demonstration i Sundsvall 1890 under parollen ”8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila”.
Det var handlingen att symboliskt vägra arbeta som kom att göra Första maj till något mer än bara ytterligare en demonstration eller minnesdag. Det var i de länder och städer där partier, stundtals i konflikt med tvekande fackförbund, insisterade på att genomföra en symbolisk strejk som Första maj verkligen kom att bli en central del av arbetarklassens liv och identitet. Att vägra arbeta på en arbetsdag var både ett sätt att utöva arbetarklassens makt – i själva verket förstås själva definitionen av denna makt – och i sig ett uttryck för denna frihet: att inte tvingas arbeta i sitt anletes svett utan fritt välja vad man ville ta sig för tillsammans med familj och vänner. Det var alltså både ett uttryck för klassens självhävdelse och kamp och en helgdag: ett slags “teaser” för det goda livet som man hade att se fram emot efter arbetarklassens frigörelse.
Inledningsvis spelade valet av datum säkert en avgörande roll för framgången. Vårfester har djupa rötter i den rituella årscykeln i det norra halvklotets tempererade zon, och själva månaden maj symboliserar ofta naturens återfödelse. I Sverige, för att ta ett exempel, var första maj redan nästan att betrakta som en allmän helgdag. Å andra sidan orsakade vintervädret betydande problem med att få firandet att slå rot i det annars så militanta Australien.
Det rikliga ikonografiska och litterära materialet som vi fått tillgång till under senare år visar tydligt att naturen, växter och inte minst blommor automatiskt och allmänt togs till symboler för högtiden. Vid enklare lantliga sammankomster, som ett möte i en by i Styrien (Österrike) 1890, syns inte banderoller utan blomstersmyckade plakat och musiker. Ett charmerande fotografi från en senare lantlig Första maj, också detta i Österrike, visar socialdemokratiska arbetare-cyklister, kvinnor och män, på parad med bekransade styren och stänkskärmar, och ett litet blomsterprytt barn placerat i ett slags barnstol, upphängt mellan två cyklar. Blommor kransar också de stränga porträtt på sju österrikiska delegater till Internationalens kongress 1889 som spreds i samband med Första maj i Wien.
Blommorna tar sig till och med in i den mer militanta mytbildningen. I Frankrike kom 1891 års Fusillade de Fourmies, som resulterade i tio döda, i denna nya tradition att symboliseras av den artonåriga Maria Blondeau, som dansade i spetsen för 200 ungdomar av båda könen och svängde en kvist av blommande hagtorn som hennes fästman gett henne, innan hon sköts till döds av soldaterna. I denna bild sammanfogas uppenbart två olika traditioner relaterade till maj. Vilka blommor förresten? Till att börja med alltså hagtornskvistar med dess färger som leder tankarna till våren snarare än politik. Men rörelsen kom snart att besluta sig för blomster i dess egna färger: rosor, vallmo och inte minst de röda nejlikorna. Stilen varierar mellan länderna, men blommor och andra symboler för tillväxt, ungdom, förnyelse och hopp – som den unga kvinnan – är centrala överallt.
Första majs karaktär av högtid fick en specifik följd som förtjänar att nämnas. Till skillnad från politiken, som på den tiden uppfattades som “mansgöra“, så omfattade högtider kvinnor och barn. Såväl texter som bilder visar att kvinnor deltog i Första maj från allra första början. Det som gjorde det hela till en sann uppvisning av klassen i sig, och som tidvis, som i Spanien, lockade arbetare som politiskt inte uppfattade sig som socialister, var just att Första maj inte enbart var något för männen, utan angick hela familjen. Genom Första maj kom i sin tur även kvinnor som inte själva ägnade sig åt lönearbete – i många länder huvuddelen av de gifta arbetarklass-kvinnorna – att identifieras tydligt med rörelsen och klassen. Om (löne)arbetslivet i första hand var något som rörde männen, så förenade detta att för en dag vägra arbeta arbetarklassen över ålders- och könsgränser.
Tidigare hade praktiskt taget alla återkommande helgdagar varit religiösa. Första maj liknade de kristna högtiderna i att den gjorde anspråk på universalism – eller med arbetarrörelsens begrepp: internationalism. Denna universalism gjorde starkt intryck på de som deltog och bidrog till dess genomslag. De italienska socialisterna, som var väl medvetna om det spontant tilltalande hos idén om en fiesta del lavoro för landets huvudsakligen katolska och illitterata befolkning, började senast 1892 kalla Första maj för “Arbetarnas påsk”. Liknande paralleller blev vanliga även i andra länder under andra halvan av 1890-talet. Det är inte svårt att se varför. Likheterna mellan den socialistiska rörelsen och en religiös väckelse med messianska anspråk, framträdde tydligt redan under Första maj-firandets första år.
På samma sätt liknade rörelsens tidiga ledare, aktivister och propagandister på sätt och vis ett prästerskap, eller snarare kanske en sammanslutning av lekmannapredikanter. I en enastående pamflett från belgiska Charleroi från 1898 finner vi vad som bara kan beskrivas som en Första maj-predikan; inget annat begrepp passar. Den formulerades av och i namn av tio ledamöter och senatorer från Parti Ouvrier Belge, förmodligen alla ateister, under två motton: “Arbetare i alla länder, förena er!” – Karl Marx, och “Älska varandra” – Jesus. Några korta utdrag räcker för att sammanfatta anslaget:
Detta är vårens och festens tid, när naturens eviga evolution strålar fram i all sin härlighet! Fyll er, liksom naturen, med hopp och förbered er på Det nya livet!
Efter några moraliska uppmaningar (“Visa självrespekt: passa dig för berusande vätskor och förnedrande lustar”) och socialistiska uppmaningar, avslutas skriften i ett messianskt stämningsläge:
Snart kommer gränserna att suddas ut! Snart kommer krig och arméer att vara ett minne blott! Varje gång du utövar de socialistiska dygderna Solidaritet och Kärlek, så för du denna framtid närmare. Sedan kommer, i fred och glädje, en värld där socialismen segrat att inträda – så snart som alla inser att vars och ens samhälleliga plikt är att åstadkomma alla människors helsidiga utveckling.
Till skillnad från andra allmänna högtider, inklusive de flesta av arbetarrörelsens dittillsvarande ritualer, firades Första maj inte till minne av något – i alla fall inte utanför den snävare anarkistiskt influerade krets som gärna ville koppla dagen till 1886 års Chicago-anarkister. Den handlade enbart om vad framtiden, i motsats till det från det förflutna som inte hade annat att erbjuda proletariatet än dåliga minnen, hade att erbjuda. “Du passe faisons table rase” (“störtas skall det gamla snart i gruset”) löd Internationalen och det var knappast en tillfällighet. Till skillnad från den traditionella religionen utlovade “rörelsen” inte belöningar efter döden, utan man ville bygga ett nytt Jerusalem här på jorden. Första majs ikonografi, som mycket snabbt utvecklade en helt egen uppsättning bilder och symboler, är också fullständigt framtidsorienterad, även om vad denna framtid bar i sitt sköte inte alltid var helt tydligt, utöver att det var något bra och oundvikligt.
Organiserandet av och hotet om generalstrejker för att få igenom allmän rösträtt, som nådde en del framgångar i Belgien, Sverige och Österrike, bidrog till att hålla partier och fackföreningar enade och var faktiskt något som växte fram direkt ur de symboliska arbetsnedläggelserna på Första maj. Den första strejken av det här slaget genomfördes av belgiska gruvarbetare den 1 maj 1891. Fackföreningarna å i sin sida förblev betydligt mer engagerade i slagord som det svenska “kortare arbetstid och högre löner!” än de andra aspekterna av den stora dagen. Ibland, som exempelvis i Italien, nöjde de sig helt med sådant och lämnade frågan om demokratin till andra att bekymra sig om. Men rörelsens stora framgångar, inklusive dess framgångsrika kamp för demokrati, växte inte ur snävt ekonomiskt egenintresse.
Demokratin var förstås av avgörande vikt för den socialistiska arbetarrörelsen. Den var inte bara helt avgörande för dess framgång utan omöjligt att skilja från den. Till hågkomsten av det första Första maj-firandet i Tyskland producerades en plakett med Karl Marx på ena sidan och Frihetsgudinnan på den andra. En österrikisk Första maj-affisch från 1891 visar Karl Marx som med Kapitalet i handen pekar ut över havet mot en romantisk paradisö, bakom vilken majsolen stiger, den kraftfullaste symbolen för framtiden. Dess strålar bär de paroller från Franska revolutionen – frihet, jämlikhet, broderskap – som återfinns på så många tidiga Första maj-nålar och -souvenierer. Marx omges av arbetare, uppenbart redo att mönstra på flottan och sätta segel mot ön – segel som bär inskriptionerna: “Allmän och lika röstrött, Åtta timmars arbetsdag, Arbetsskyddslagstiftning”.
Ungefär så såg alltså den tidigaste Första maj-traditionen ut. Den växte fram otroligt hastigt – på två eller tre år – genom en märklig sammansmältning av det socialistiska ledarskapets paroller och det sätt på vilket de spontant uttolkades av aktiva arbetare. Den formades under dessa första häpnadsväckande år av plötsligt uppblommande massrörelser och -partier, då varje dag präglades av påtaglig tillväxt och själva rörelsen, själva detta att klassen hävdade sin makt, tycktes som en garanti för den kommande segern. Mer än så: högtiden i sig, under vilken arbetarklassen slog upp porten till denna nya värld, tycktes som ett tecken på denna seger.
Eric Hobsbawm
Texten är översatt till svenska av Samuel Carlshamre. Den är ett utdrag av en ursprungligen längre text publicerad av The Jacobin 2017. Läs texten i sin helhet på engelska på jacobin.com.
Vid varje kris stramar staten åt. Men har vi råd att inte ha råd?
–Nej, säger Anfal Mahdi, oppositionsråd och malmöitisk ledamot i Vänsterpartiets partistyrelse.
Åtstramningar urholkar välfärden och trycker ned arbetarklassen. Genom att tvärtom återta den skapar man kraft åt massorna.
–Socioekonomiskt svaga grupper drabbas värst av nedskärningar i välfärden, påpekar Anfal. Som ett socialistiskt parti är det därför viktigt att ha ett klassperspektiv.
Dagens politiska samtal domineras av andra frågor. Om återvandringsbidrag och hot om indragna medborgarskap. Om fängelsestraff för barn. Om straffskärpningar och svenska värderingar.
Ser helheten
–Vänsterpartiet ser däremot till helheten, säger Anfal Mahdi. En verksam politik mot exempelvis kriminaliteten förutsätter allt från en satsning på förebyggande arbete i skola och förskola till en socialtjänst där medarbetarna har rimliga arbetsvillkor.
När hon själv gick utbildningen till socialsekreterare beskrev skolans lärare tydligt den tuffa arbetsmiljö som väntade dem. Som uppvuxen i Nydala och Rosengård var hon inte helt obekant med de villkor som skulle möta henne i den nya yrkesrollen.
–Jag hade dessutom arbetat inom hemtjänsten. Ett fantastiskt spännande arbete där man möter människor med så väldigt olika livsöden! Hade jag haft högre lön och bättre arbetsvillkor hade jag kanske stannat kvar i det yrket.
Inte bättre villkor
De som arbetar där har inte fått bättre villkor sedan dess. En stor andel av dem har – i likhet med Anfal Mahdi – rötter utomlands.
Enligt SKR, Sveriges kommuner och regioner, är 300 000 av de anställda inom vården födda i utlandet. Det motsvarar 53 procent av alla vårdbiträden, 37 procent av alla undersköterskor, 46 procent av alla tandläkare och 37 procent av alla specialistläkare (TT den 17 december 2025).
Det enda som skiljer från förr är att de numera kan få återvandringsbidrag.
Högerretoriken
Anfal Mahdi kom till Sverige som fyraåring, på flykt med sina föräldrar från Irakkriget.
–Tyvärr har jag ibland mött människor med liknande bakgrund som jag som går på högerretoriken, konstaterar hon.
Fattigdom underminerar social trygghet och släcker framtidshopp. Genom att erbjuda bättre levnadsvillkor, säger Anfal, skapar man utrymme för annat än oron över att klara hyran och att få mat på bordet. Som att erbjuda arbetsskor som stärker hälsan. Driva igenom förkortad arbetstid som ger ork att läsa böcker och motionera. Skapa tid som kan ägnas barnen, ge omsorg om de gamla och kraft för engagemang i sitt närområde.
Krymper perspektivet
Svag ekonomi krymper perspektivet. Järvaveckan Research visar i sin enkät från före jul hur infödda och utlandsfödda ser på värderingar och integration. Den visar att 85 procent av de utlandsfödda känner sig som en integrerad del av det svenska samhället. I samma grupp är emellertid 46 procent oroliga för sin ekonomi mot 25 procent av de inrikes födda.
Värderingarna – vare sig man kallar dem svenska eller något annat – är hyfsat lika mellan grupperna. Penningbekymmer är den stora skillnaden.
Det budgetförslag som Vänsterpartiet lagt fram för 2026 präglas av denna insikt.
Minus 616 miljoner
–Den styrande majoriteten (Socialdemokraterna, Liberalerna och Miljöpartiet) har skurit ned budgeten med motsvarande 616 miljoner kronor sedan 2022, berättar Anfal Mahdi. Därför krävde vi en skattehöjning på 55 öre för att återställa det som gått förlorat i så kallade effektiviseringar.
Vänsterpartiet anser att staden även har en skyldighet att kompensera för de nedskärningar som Tidöregeringen riktat mot välfärden. Det kan handla om allt från att snabba på utredningar inom socialtjänsten, minska barn- och elevgrupper i skola och förskola och öka bemanningen inom äldreomsorgen.
–Det är sådant som även Socialdemokraterna fört fram – men utan att skjuta till pengar, konstaterar Anfal Mahdi.
HVB-hem i egen regi
Det rör barn som har rätt till stöd, men inte får det, om att ta över HVB-hemmen i egen regi och att frysa hyrorna hos MKB. EU-kravet att allmännyttan ska gå med vinst kan ändå uppfyllas, säger Mahdi.
Därutöver innehåller V:s budget 40-50 miljoner i särskilda klimatsatsningar, som mer urban grönska, gratis kollektivresor för skolungdom och annat som underlättar för hårt ansträngda hushåll.
–Vi är det parti som ser förbättringsmöjligheter, säger Anfal Mahdi. Vi slåss för det Malmö vi älskar.
Malmö feministiska förening har sedan 2014 varit arrangörer av Feministisk festival. Föreningen, som då hade drivit nätverk och påverkansarbete ett par år, såg ett behov av att komplettera de befintliga feministiska mötesplatserna med något direkt från gräsrotsnivån.
– 2014 var ett medvindsår för feministiska frågor, säger Sofie Olovsson, från arbetsgruppen bakom festivalen. I Malmö arrangerades exempelvis Nordiskt forum som var en stor nordisk och internationell konferens om feminism och kvinnors rättigheter. Vi som var aktiva i frågorna tyckte dock att den var för dyr och tenderade att inte vara så medborgarnära. Vi sökte därför medel från Malmö stad och satte upp en gratis festival under tre dagar som komplement.
Festivalen har sedan dess återkommit årligen, ibland med öppet program och ibland med fokus på särskilda teman. I år arrangeras festivalen under en dag, den 7 mars, och temat är våld. På festivalens arrangemangssida på Facebook beskrivs våld som “utsatthet, makt, prioriteringar och vems liv och röster som räknas”. Sofie berättar också att de vill skapa utrymme för rättvisa, ansvarstagande och läkning i en tid som präglas av rädsla och kontroll.
– Det är lätt att vi blir paralyserade av de många våldsbejakande tendenser vi ser och utsätts för på olika sätt i samhället idag. Därför tror vi att det är viktigt att även skapa utrymme för hopp och agens i relation till det här temat.
Och hoppet och agensen finns i Malmö. I en tid när intresset för feminism tycks sjunka på intresselistan hos både unga kvinnor och män, så som i Ungdomsbarometerns undersökning från 2025, så ser man inte effekterna av den statistiken i den egna organisationen.
– Jag tror det beror på att Malmö är en bra plats för engagemang, och att många söker sig hit för att få vara en del av det. Kanske särskilt i tider som dessa. Vi har många organisationer och aktivister som hör av sig till oss för att engagera sig i festivalen, så av den anledningen tror jag inte vi märker av de breda samhällsströmningarna lika tydligt.
Festivalen går av stapeln i början av årets valrörelse, och det finns mycket som man från organisationens håll gärna skulle se att nuvarande – och kommande – beslutsfattare i Malmö och Skåne skulle satsa på framåt.
– Så många feministiska frågor är viktiga, och särskilt just nu. Som att säkerställa tillgängliga bostäder så att alla kan leva självständiga liv, och att kvinnor och våldsutsatta kan lämna farliga och ojämställda relationer. Eller att satsa ordentligt på välfärden. En väl fungerande förskola och skola, och en fungerade sjukvård – inte minst förlossningsvården. Och ett fortsatt starkt stöd till civilsamhället är otroligt viktigt. Civilsamhället bär så många viktiga stödfunktioner, agerar folkbildande och behövs för att ett demokratiskt samhälle ska fungera.
Och på frågan om vad arrangörerna hoppas på för festivalen – och feminismen – om tio år kommer svaret från Sofie utan fördröjning.
– Jag hoppas att den konservativa vågen vänt, och att vi kan ta kliv framåt igen. Att vi kan pausa från att behöva bevaka och slåss för rättigheter och positioner som tidigare generationer uppnått, och istället njuta av ett mer progressivt klimat för feministiska frågor. Jag hoppas vi lämnat det individualistiska och kapitalistiska systemet till förmån för mer gemenskap.
Den 7 mars kl. 11.00-16.00 hålls Feministisk Festival på STPLN (Malmöhusvägen 5). Vänsterpartiet kommer att vara där under dagen med bokbord och workshop.
”Det viktigaste är förstås budskapet och hur det anpassas till mottagarens förutsättningar att ta emot det”, säger valledaren, som tillträdde sin post i höstas.
Och i det fallet finns det hopp. Strax efter vi talats vid läser jag fredsforskaren Göran Holmqvists debattartikel om den svenska opinionen; statistik från flera stora mätningar visar att den enskilde svensken är betydligt mer progressiv än vad de styrande politiska partierna verkar fatta (DN 15 januari).
Minoritet mot migration
Här ser man att det är en minoritet av svenskarna som är negativa till klimatåtgärder, migration och bistånd – tre käpphästar för Tidöregeringen – frånsett att en knapp majoritet vill ta emot färre flyktingar (SOM-institutet). Det är dessutom färre än en tredjedel som motsätter sig fler arbetskraftsinvandrare, och endast ”en tiondel som vill att Sverige bör ta emot ’få eller inga’ migranter”.
Enligt samma statistik är väljarna mer positiva till såväl inhemska som europeiska klimatskatter än vad som avspeglas i den politiska debatten, enligt Holmqvist.
Malmövänstern lyssnar
För de aktivister som deltagit i Malmövänstern lyssnar är detta kanske ingen överraskning. Citat från dessa möten ställs nu ut på Poeten på hörnet på Södra Förstadsgatan. Valledaren Benjamin Davies, som flyttade från södra England till Sverige för dryga sex år sedan, låter inte sina egna hjärtefrågor styra.
– Agitationen sker på så olika nivåer, lokalt, regionalt och nationellt. Men för mig kan det sammanfattas i begreppet solidaritet, att bejaka gemensamma intressen trots olika förutsättningar och oberoende av kön och etnicitet.
Företräder färre
I det ljuset, tillägger han, framstår de borgerliga partierna än mer som de intresseorganisationer de är, partier som företräder mindre, mer bemedlade samhällsskikt.
–Dessutom sitter jag inte med svar på en massa frågor. Vi måste hela tiden lyssna in varandra, hämta in de roliga idéerna och leta rätt på alla de verktyg vi behöver.
En sådan idé är att komplettera valstugan med cykelreparationer – om man nu hittar valstugorna, alla tre …
–Jag hörde ryktesvägen att de skulle finnas ute i Kvarnby, vid folkhögskolan. Lyckligtvis stämde det, säger valsamordnaren som fick cykla dit för att kolla.
Inga skyddsombud
Ett framgångsrikt valarbete ska fungera på såväl det praktiska, politiska som personliga planet.
–Aktivisterna arbetar ideellt, och man måste förstå att de är begränsade i både tid och energi. De har inga skyddsombud. De är dessutom en blandning av mycket erfarna medlemmar och helt nyrekryterade, vilket i grunden är en stor styrka.
För sju år sedan var Benjamin Davies själv en av dessa unga, som en av Jeremy Corbyns valarbetare i Labours mindre framgångsrika valrörelse 2019, under en tid då alla frågor hamnade i skuggan av ett kommande Brexit.
Inkluderande valrörelse
– Då handlade det förstås om enmansvalkretsar. I min konservativa valkrets hade Labour tyvärr aldrig någon chans. Däremot blev det en historiskt livlig och inkluderande valrörelse. Många som aldrig blivit sedda av politiken blev aktiva för första gången.
Kanske ett gott omen för dem som hoppas på något liknande i Malmö för nästa mandatperiod. Valledarens erfarenheter som tjänstledig doktorand vid Historiska institutionen i Lund tangerar dagens arbete, fast ändå inte.
Benjamin Davies kommande avhandling analyserar den kinesiska propagandan.
– 2015 var jag volontärlärare på den kinesiska landsbygden. Där är propagandans avsändaren tydlig och budskapen entydiga utan några som helst provokationer.
Redan omslaget på Vad hände med arbetarklassen? andas 1970-tal. En handritad illustration med sober färgskala, ett funktionellt typsnitt och så titeln. Men om arbetarklassen då besjöngs av Hoola Bandoola band så är den idag i stort sett osynlig i media och i den politiska debatten.
Vi är idag mycket rikare än på 1970-talet, och alla de tre största partierna gör anspråk på att tala för arbetarklassen: Socialdemokraterna av tradition, M som ”det nya arbetarpartiet” och SD som självutnämnda representanter för det svenska folkets röst. Trots detta blir klyftorna större och villkoren sämre och sämre för de som tillhör arbetarklassen.
Johan Alfonsson är sociolog och forskar om låglönejobb och det otrygga arbetslivet. Boken är en grundlig redogörelse för vad som hänt de senaste decennierna, med en kombination av fakta, analys och personliga betraktelser över morföräldrarna och hur Sverige förändrats sedan dess.
Bokens undertitel är ”Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige”, och det är en god sammanfattning av innehållet. Arbetare har fått sämre arbetsvillkor, lever kortare och halkar efter ekonomiskt. Istället har statens pengar gått till skattesänkningar och till att förenkla medelklassens livspussel.
Vad är då arbetarklass? Alfonsson pekar på två avgörande delar som har att göra med makt på arbetsmarknaden. Dels värdet på en persons arbetskraft, dels tillgång och efterfrågan på arbetet i fråga. En läkare är övre medelklass eftersom det krävs en lång utbildning, och eftersom det finns en stor efterfrågan på deras kompetens. Detta ger dem makt på arbetsmarknaden, som till exempel en städare saknar, vilket i sin tur gör att de kan få bättre villkor och skyddas till viss del.
Jag ringer upp författaren Johan Alfonsson.
Varför skrev du boken?
– Arbetarklassen har blivit allt mer ignorerad i samhället. Till exempel under inflationskrisen handlade mycket av diskussionen i media om medelklassen och hur de blivit drabbade, till exempel av de stigande räntorna. Det lät som medelklassen skulle falla ner i proletarisering.
– Men arbetarklassen drabbades hårdast. Hyrorna gick upp, och har gjort det under en lång tid, och även en stor del av arbetarklassen bor i boende de äger. Eftersom deras löner backade mer än medelklassens så drabbades de dubbelt.
I boken tar du upp att Socialdemokraterna bytte fokus till medelklassen efter valförlusten 2006.Varför har de inte skiftat tillbaka?
– Analysen efter det valet var att man förlorat för att man inte lyckats nå medelklassen. Det fanns också en idé om att arbetarklassen var på väg bort i det nya tjänstesamhället.
– Det var ett fatalt misstag. Arbetarklassen har inte försvunnit, men de har blivit övergivna politiskt och har fått det sämre. Så de har börjat rösta på högerpartier. Socialdemokraterna har nu svängt, men de har lagt fokus på SD:s frågor, som invandring och hårdare straff, och då kommer de aldrig kunna driva sin egen politik.
Arbetsmarknaden har förändrats, och det finns inte längre särskilt många manliga fabriksarbetare. Spelar det roll att många har den här nostalgiska bilden av vad en arbetare är?
– Det är bara att gå in och se på affischerna på valfritt fackförbunds kontor för att se att den manliga kroppsarbetaren har varit ett ideal, och att de minskat i antal har drivit på idén om att arbetarklassen försvunnit. Det vanligaste jobbet i Sverige idag är undersköterska, och det är ett tydligt arbetarklassyrke. Men också vårdbiträden, folk som jobbar i handeln, lager och så vidare.
– En vanlig idé är att klass beror på lön, och att man idag inte kan prata om klass eftersom ”en snickare tjänar mer än en lärare”. Men det stämmer inte, utan de med arbetarklassyrken har mycket lägre löner än den övre medelklassen, upp till 2,5 gånger mindre. Lönen beror på klass, inte tvärtom. Har du mycket marknadsmakt får du hög lön.
Din bok innehåller mycket tabeller och grafer. Varför valde du det fokuset?
– I debatten finns det många anekdotiska berättelser, som medelklassens förfall eller att arbetarklassen inte längre existerar eftersom deras löner är lika höga som medelklassens. Men detta stämmer inte och ska man prata om frågor som löner, trygghet och hälsa så finns det data som man bör använda.
– Det har hänt att folk kommit fram till mig på stan och kritiserat mig för att deras personliga upplevelse inte matchar det som står i boken. Det är som att anekdoten trumfar datan – men det är inget bra bas för att prata samhällsförändring.
Du resonerar en del kring makt på arbetsmarknaden och föreslår arbetstidsförkortning som en vägen till ökad strukturell makt för arbetarklassen.
– Arbetarklassens villkor har försämrats på grund av att deras strukturella makt har försämrats, och för att förbättra villkoren måste man ändra maktbalansen. Om maktstriderna utspelar sig på arbetsmarknaden är det där man måste slåss, genom att slå in en kil i marknadens logik.
– Kortare arbetstid leder till lägre arbetslöshet, vilket i sin tur minskar trycket nedåt på löner och villkor, som i sin tur leder till bättre villkor på sikt. Det är också en populär fråga, eftersom de flesta vill ha kortare arbetstid.
Hur ser det ut med andra frågor? Hur får vi medelklassen att köpa frågor som vinster i välfärden eller lägre RUT och ROT?
– Jag tänker att man inte behöver fokusera så mycket på medelklassväljarna, eftersom det är de man prioriterat i trettio år, och många av dem röstar redan vänster. De politiska förändringarna som skett beror inte på medelklassen utan på att arbetarklassen röstar annorlunda, och därför behöver man fokusera på maktfrågorna.
Vad hände med arbetarklassen? är en kort och kompakt bok. Den är perfekt ett valår som detta, för den som vill ha en klar bild över hur Sverige utvecklats de senaste decennierna, och en annan bild av dagens klasssamhälle.
