Det var handlingen att symboliskt vägra arbeta som kom att göra Första maj till något mer än bara ytterligare en demonstration eller minnesdag. Det var i de länder och städer där partier, stundtals i konflikt med tvekande fackförbund, insisterade på att genomföra en symbolisk strejk som Första maj verkligen kom att bli en central del av arbetarklassens liv och identitet. Att vägra arbeta på en arbetsdag var både ett sätt att utöva arbetarklassens makt – i själva verket förstås själva definitionen av denna makt – och i sig ett uttryck för denna frihet: att inte tvingas arbeta i sitt anletes svett utan fritt välja vad man ville ta sig för tillsammans med familj och vänner. Det var alltså både ett uttryck för klassens självhävdelse och kamp och en helgdag: ett slags “teaser” för det goda livet som man hade att se fram emot efter arbetarklassens frigörelse.
Inledningsvis spelade valet av datum säkert en avgörande roll för framgången. Vårfester har djupa rötter i den rituella årscykeln i det norra halvklotets tempererade zon, och själva månaden maj symboliserar ofta naturens återfödelse. I Sverige, för att ta ett exempel, var första maj redan nästan att betrakta som en allmän helgdag. Å andra sidan orsakade vintervädret betydande problem med att få firandet att slå rot i det annars så militanta Australien.
Det rikliga ikonografiska och litterära materialet som vi fått tillgång till under senare år visar tydligt att naturen, växter och inte minst blommor automatiskt och allmänt togs till symboler för högtiden. Vid enklare lantliga sammankomster, som ett möte i en by i Styrien (Österrike) 1890, syns inte banderoller utan blomstersmyckade plakat och musiker. Ett charmerande fotografi från en senare lantlig Första maj, också detta i Österrike, visar socialdemokratiska arbetare-cyklister, kvinnor och män, på parad med bekransade styren och stänkskärmar, och ett litet blomsterprytt barn placerat i ett slags barnstol, upphängt mellan två cyklar. Blommor kransar också de stränga porträtt på sju österrikiska delegater till Internationalens kongress 1889 som spreds i samband med Första maj i Wien.
Blommorna tar sig till och med in i den mer militanta mytbildningen. I Frankrike kom 1891 års Fusillade de Fourmies, som resulterade i tio döda, i denna nya tradition att symboliseras av den artonåriga Maria Blondeau, som dansade i spetsen för 200 ungdomar av båda könen och svängde en kvist av blommande hagtorn som hennes fästman gett henne, innan hon sköts till döds av soldaterna. I denna bild sammanfogas uppenbart två olika traditioner relaterade till maj. Vilka blommor förresten? Till att börja med alltså hagtornskvistar med dess färger som leder tankarna till våren snarare än politik. Men rörelsen kom snart att besluta sig för blomster i dess egna färger: rosor, vallmo och inte minst de röda nejlikorna. Stilen varierar mellan länderna, men blommor och andra symboler för tillväxt, ungdom, förnyelse och hopp – som den unga kvinnan – är centrala överallt.
Första majs karaktär av högtid fick en specifik följd som förtjänar att nämnas. Till skillnad från politiken, som på den tiden uppfattades som “mansgöra“, så omfattade högtider kvinnor och barn. Såväl texter som bilder visar att kvinnor deltog i Första maj från allra första början. Det som gjorde det hela till en sann uppvisning av klassen i sig, och som tidvis, som i Spanien, lockade arbetare som politiskt inte uppfattade sig som socialister, var just att Första maj inte enbart var något för männen, utan angick hela familjen. Genom Första maj kom i sin tur även kvinnor som inte själva ägnade sig åt lönearbete – i många länder huvuddelen av de gifta arbetarklass-kvinnorna – att identifieras tydligt med rörelsen och klassen. Om (löne)arbetslivet i första hand var något som rörde männen, så förenade detta att för en dag vägra arbeta arbetarklassen över ålders- och könsgränser.
Tidigare hade praktiskt taget alla återkommande helgdagar varit religiösa. Första maj liknade de kristna högtiderna i att den gjorde anspråk på universalism – eller med arbetarrörelsens begrepp: internationalism. Denna universalism gjorde starkt intryck på de som deltog och bidrog till dess genomslag. De italienska socialisterna, som var väl medvetna om det spontant tilltalande hos idén om en fiesta del lavoro för landets huvudsakligen katolska och illitterata befolkning, började senast 1892 kalla Första maj för “Arbetarnas påsk”. Liknande paralleller blev vanliga även i andra länder under andra halvan av 1890-talet. Det är inte svårt att se varför. Likheterna mellan den socialistiska rörelsen och en religiös väckelse med messianska anspråk, framträdde tydligt redan under Första maj-firandets första år.
På samma sätt liknade rörelsens tidiga ledare, aktivister och propagandister på sätt och vis ett prästerskap, eller snarare kanske en sammanslutning av lekmannapredikanter. I en enastående pamflett från belgiska Charleroi från 1898 finner vi vad som bara kan beskrivas som en Första maj-predikan; inget annat begrepp passar. Den formulerades av och i namn av tio ledamöter och senatorer från Parti Ouvrier Belge, förmodligen alla ateister, under två motton: “Arbetare i alla länder, förena er!” – Karl Marx, och “Älska varandra” – Jesus. Några korta utdrag räcker för att sammanfatta anslaget:
Detta är vårens och festens tid, när naturens eviga evolution strålar fram i all sin härlighet! Fyll er, liksom naturen, med hopp och förbered er på Det nya livet!
Efter några moraliska uppmaningar (“Visa självrespekt: passa dig för berusande vätskor och förnedrande lustar”) och socialistiska uppmaningar, avslutas skriften i ett messianskt stämningsläge:
Snart kommer gränserna att suddas ut! Snart kommer krig och arméer att vara ett minne blott! Varje gång du utövar de socialistiska dygderna Solidaritet och Kärlek, så för du denna framtid närmare. Sedan kommer, i fred och glädje, en värld där socialismen segrat att inträda – så snart som alla inser att vars och ens samhälleliga plikt är att åstadkomma alla människors helsidiga utveckling.
Till skillnad från andra allmänna högtider, inklusive de flesta av arbetarrörelsens dittillsvarande ritualer, firades Första maj inte till minne av något – i alla fall inte utanför den snävare anarkistiskt influerade krets som gärna ville koppla dagen till 1886 års Chicago-anarkister. Den handlade enbart om vad framtiden, i motsats till det från det förflutna som inte hade annat att erbjuda proletariatet än dåliga minnen, hade att erbjuda. “Du passe faisons table rase” (“störtas skall det gamla snart i gruset”) löd Internationalen och det var knappast en tillfällighet. Till skillnad från den traditionella religionen utlovade “rörelsen” inte belöningar efter döden, utan man ville bygga ett nytt Jerusalem här på jorden. Första majs ikonografi, som mycket snabbt utvecklade en helt egen uppsättning bilder och symboler, är också fullständigt framtidsorienterad, även om vad denna framtid bar i sitt sköte inte alltid var helt tydligt, utöver att det var något bra och oundvikligt.
Organiserandet av och hotet om generalstrejker för att få igenom allmän rösträtt, som nådde en del framgångar i Belgien, Sverige och Österrike, bidrog till att hålla partier och fackföreningar enade och var faktiskt något som växte fram direkt ur de symboliska arbetsnedläggelserna på Första maj. Den första strejken av det här slaget genomfördes av belgiska gruvarbetare den 1 maj 1891. Fackföreningarna å i sin sida förblev betydligt mer engagerade i slagord som det svenska “kortare arbetstid och högre löner!” än de andra aspekterna av den stora dagen. Ibland, som exempelvis i Italien, nöjde de sig helt med sådant och lämnade frågan om demokratin till andra att bekymra sig om. Men rörelsens stora framgångar, inklusive dess framgångsrika kamp för demokrati, växte inte ur snävt ekonomiskt egenintresse.
Demokratin var förstås av avgörande vikt för den socialistiska arbetarrörelsen. Den var inte bara helt avgörande för dess framgång utan omöjligt att skilja från den. Till hågkomsten av det första Första maj-firandet i Tyskland producerades en plakett med Karl Marx på ena sidan och Frihetsgudinnan på den andra. En österrikisk Första maj-affisch från 1891 visar Karl Marx som med Kapitalet i handen pekar ut över havet mot en romantisk paradisö, bakom vilken majsolen stiger, den kraftfullaste symbolen för framtiden. Dess strålar bär de paroller från Franska revolutionen – frihet, jämlikhet, broderskap – som återfinns på så många tidiga Första maj-nålar och -souvenierer. Marx omges av arbetare, uppenbart redo att mönstra på flottan och sätta segel mot ön – segel som bär inskriptionerna: “Allmän och lika röstrött, Åtta timmars arbetsdag, Arbetsskyddslagstiftning”.
Ungefär så såg alltså den tidigaste Första maj-traditionen ut. Den växte fram otroligt hastigt – på två eller tre år – genom en märklig sammansmältning av det socialistiska ledarskapets paroller och det sätt på vilket de spontant uttolkades av aktiva arbetare. Den formades under dessa första häpnadsväckande år av plötsligt uppblommande massrörelser och -partier, då varje dag präglades av påtaglig tillväxt och själva rörelsen, själva detta att klassen hävdade sin makt, tycktes som en garanti för den kommande segern. Mer än så: högtiden i sig, under vilken arbetarklassen slog upp porten till denna nya värld, tycktes som ett tecken på denna seger.
Eric Hobsbawm
Texten är översatt till svenska av Samuel Carlshamre. Den är ett utdrag av en ursprungligen längre text publicerad av The Jacobin 2017. Läs texten i sin helhet på engelska på jacobin.com.