Den 12 juni trädde EUs nya migrations- och asylpakt i kraft. Förändringarna beskrivs som de största på flera decennier och kommer att påverka människor som söker asyl i hela Europa. Jurister och civilsamhällesaktörer har länge varnat för att reformen riskerar att försvaga rättssäkerheten och försvåra för människor på flykt att få sina rättigheter tillgodosedda.
”Folk vet nog inte hur omfattande förändringarna faktiskt är”, säger Sofia Rönnow Pessah, asylrättsjurist och policyrådgivare på RFSL Ungdom. Det som tidigare beskrevs som ett samarbete mellan EU:s medlemsländer byggt på solidaritet och ansvarsfördelning handlar idag om kontroll, gränsbevakning och en stor mängd byråkratiska hinder för att försvåra för människor att få tillgång till en individuell asylprövning. Fokus ligger tydligt på återvändande.
Några av de största förändringarna är att alla som söker asyl vid EU:s yttre gräns först ska genomgå en screening innan de delas upp mellan en ordinarie asylprocess och ett särskilt gränsförfarande. Det senare väcker störst oro ur ett rättighetsperspektiv.
– Man introducerar en juridisk fiktion: Personer som omfattas av gränsförfarandet får i praktiken inte lämna området där de vistas, trots att de formellt sett inte är frihetsberövade. Det här innebär att både vuxna och barn kan bli kvar på särskilda boenden under flera månader utan rätt att lämna boendeområdet. Barnen kommer också behöva gå i skolan där, säger Sofia.
Särskild kritik riktas även mot att Sveriges nuvarande regering på flera områden valt en betydligt mer restriktiv linje än vad EU:s regler kräver. Bland annat vill man att fler grupper ska omfattas av de snabbare gränsförfarandena, samtidigt som man begränsar möjligheterna till juridiskt ombud under asylprocessens första skede.
– När människor får mindre hjälp att förstå de här komplicerade regelverken samtidigt som processen ska gå snabbare, så ökar risken för att personer med skyddsbehov inte får sina skäl ordentligt prövade, säger Sofia. Särskilt utsatta är personer vars skyddsskäl inte alltid syns vid en första bedömning, osynliga skyddsskäl. Det kan exempelvis handla om människor som tillhör förföljda minoriteter, hbtqi-personer eller personer som bär på traumatiska erfarenheter och därför har svårt att uttrycka sina behov.
För Kinna Skoglund, en av grundarna till folkrörelsen Vi står inte ut men vi slutar aldrig kämpa, kommer den här utvecklingen inte som någon överraskning.
– Det här är inte något som uppstått över en natt. Det som sker nu är stora förändringar, men vi som varit aktiva i frågorna länge ser det här som en fortsättning på den riktning svensk migrationspolitik tagit sedan 2016. Sverige har gått från att ses som ett land som värnar asylrätten, till att bli en av de drivande krafterna bakom nedmonteringen av densamma. Majoriteten av de förändringar man gjort senaste åren har man inte gjort för att hjälpa människor, utan för att göra dem utvisningsbara.
#vistårinteut är en folkrörelse som sedan oktober 2016 driver en riksomfattande kampanj för ensamkommandes rättigheter och för en rättssäker och human migrationspolitik. De följer, dokumenterar och protesterar mot förändringarna, men en stor del av arbetet behöver också läggas på att hjälpa de människor som inte längre skyddas av systemet.
– Konsekvenserna har vi i civilsamhället fått hantera under lång tid. Vi får täcka upp när lagar förändras snabbt och människor inte längre kan lita på systemet. Vi ordnar boende, mat och kläder för de människor som tvingas ut i marginalerna. Vi ordnar sjukvård och psykologstöd för många som mår fruktansvärt dåligt, och har ändå tvingats uppleva att många unga och vuxna tagit sina liv för att de inte ser någon framtid här.
I höst går Sverige mot ett riksdagsval, och Kinna hoppas att en progressiv och human migrationspolitik hamnar på agendan igen.
– Vi behöver akut återinföra humanitära skäl och särskilt ömmande omständigheter, för människor som söker asyl hos oss. Och framför allt behöver politiker återuppta samtal om vad en human migrationspolitik innebär. Migrationspolitiken ska inte vara prestationsbaserad – den ska fokusera på att hjälpa människor i nöd.
Och fram tills valet finns det mycket privatpersoner kan göra för att hålla frågorna levande.
– Lagstiftning tar tid och de här förändringarna är fortfarande fulla av frågetecken och stora risker. Därför är det viktigaste privatpersoner kan göra att hålla sig informerade och hjälpa civilsamhällesorganisationer som stöttar asylsökande. Tänk också på att information kan bli gammal snabbt, så håll er uppdaterade från aktuella källor om vilka regler som gäller och fortsatt reagera på när saker inte går rätt till, säger Sofia.
Kinna instämmer lägger till:
– Och kom ihåg att ord är makt. Om du precis som oss vill se en human migrationspolitik, börja använda dig av de orden: ”Jag står för en human migrationspolitik”. Vi är så många som känner så här och även om vi har olika ingångar till frågorna, så är jag stolt över att se hur vi håller ihop och fortsätter att kämpa, tillsammans.
Text: Anna Ivarsson