Författare: michaela

Vänsterpartiet Malmö går till val på schyssta jobb, bostad åt alla och en bra skola för varenda unge. Hur hänger de här sakerna ihop och hur kan vi se till att förverkliga dem?

– Schyssta jobb, bra och billiga bostäder och en bra utbildning är alla tre centrala frågor för människans egenmakt och för möjligheten att leva goda liv. De är också rättigheter och därför sådant som politiker ska se som sina skyldigheter att fixa. 

– Bostadspolitiken är på många sätt en nationell fråga, men lokalt i Malmö finns det ändå mycket vi kan göra. Och inte bara kan, utan måste om den nationella politiken inte sköter sig. Vi kan frysa hyran för allmännyttan och se till att allmännyttan alltid jobbar för att hålla hyrorna nere. Vi kan bygga, rusta upp och renovera utifrån det behovet som finns i staden och med hänsyn till klimatet.  

Nina fortsätter:

– Mycket av arbetsgivaransvaret hänger samman med resurserna. Finansierar vi välfärden ordentligt skapar det bättre men också fler arbeten. Välfärdsarbetarnas arbetsmiljö är en central fråga, ingen ska behöva bli sjuk av att arbeta vilket tyvärr sker i dagsläget.  

Vad menar Vänsterpartiet är en bra skola för varenda unge? 

– Att det inte ska vara beroende på var i staden du bor vilken kvaliteten på utbildningen blir. Varje skola ska vara den bästa skolan och varje unge ska få det stöd hen behöver.

Är det så idag? I Malmö finns det skolor där endast under 65 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Hur kan vi ändra på det och se till att alla elever på samtliga skolor får bra undervisning? 

– Att ge alla barn förutsättningar att klara av skolan börjar redan i förskolan. Det handlar om resurser, både i för- och grundskolan. Hög personaltäthet, behöriga lärare, mindre klasser och barngrupper. Det är det enda sättet att ge varje barn det stöd som just det barnet behöver och det är lagstadgat att så ska ske. När barngrupperna är för stora och det är för lite personal, så är det svårt att uppfylla. Får skolorna rätt förutsättningar redan från förskolan, så minskar det behov av akutlösningar senare, såsom lovskola. Vi måste kunna både tänka och finansiera långsiktigt, allt annat är dumdristigt, säger Nina Jakku.

Vad har vi hittills drivit igenom inom området förskola och skola? 

– I förskolan finns det tack vare Vänsterpartiet skrivningar om att barngruppernas storlek ska minska och att förskollärartätheten ska öka. Vi har drivit de frågorna hur länge som helst. Sen händer det inte tillräckligt eftersom förskolan inte är finansierad såsom den borde. 

Under mandatperioden har vi också vid tillfällen fått mer pengar till alla skolformer. Gratis frukost för grundskoleelever och arbetsskor till personal har styret finansierat på senare tid, men förslagen är Vänsterpartiets från början. Även om det är begränsat vad vi får igenom i opposition, så kan vi se att våra förslag ofta förverkligas utan att vi får cred för dem. 

Om du fick ändra på en sak med den svenska skolan, vad skulle det vara?

– Marknadsskolan, den måste bort. 

Vad vill du säga till alla som vill ha ett socialistiskt maktskifte, där vi har en stark välfärd och marknadsskolan är ett minne blott?

– En röst på Vänsterpartiet innebär just det. Vi står på din sida. Vi kommer att driva på för att resurser fördelas, från de superrika till den gemensamma välfärden. Vi ska se till att skolorna är bra arbetsplatser så att lärarna har förutsättningar att ge barnen den utbildning de förtjänar, avslutar Nina.

Text: Lisa Jönsson

Flaggorna vajar i junibrisen och skolgårdarna fylls av förväntansfulla barn som ivrigt väntar på att sångerna ska ebba ut och sommarlovet ta vid.

Men vad ska hända sen? Det beror på. Men det beror inte på vem du är utan var du bor, var dina föräldrar kommer ifrån, vilken inkomst de har och om de har en högre utbildning eller inte. 

I boken ”I en annan klass: Ett reportage om skillnaderna i den svenska skolan” från 2022 har Emme Leijnse följt två svenska skolklasser från fyran till sexan. I den ena klassen, på en skola i Lund, har barnen högutbildade föräldrar som hjälper och stöttar dem med läxan, eget rum där de får lugn och ro, en trygg väg till skolan och fritidsaktiviteter att ägna sig åt efter skoltid. I den andra klassen, på en skola i Malmö, har eleverna utländsk bakgrund, föräldrar utan utbildning som många gånger inte heller kan svenska och kan därmed inte hjälpa till med skoluppgifter. Föräldrarna arbetar dag som natt eller inte alls, barnen delar rum med flera syskon och det är svårt att få en god natts sömn eller studiero. Området de bor i betraktas som otryggt och det finns inte ekonomiska förutsättningar för fritidsaktiviteter. Leijnse beskriver ett Sverige som på tjugo års tid blivit alltmer segregerat och där skolan spelar en nyckelroll i att upprätthålla både segregation och klasskillnader. 

Skolverket delar upp Sveriges elever i grupper utifrån tre bakgrundskriterier: kön, utländsk eller svensk bakgrund och hög-eller lågutbildade föräldrar. Leijnse skriver att skillnaden mellan en kille med utländsk bakgrund och lågutbildade föräldrar och en tjej med svensk bakgrund och högutbildade föräldrar är så stor att det är svårt att tro att de överhuvudtaget har gått i samma svenska skola. Hon konstaterar snabbt att de antagligen inte har gjort det heller. 

Den svenska skolan har de senaste decennierna gått från att vara kraftigt centraliserad och standardiserad till att i mycket hög grad uppmuntra och tillåta valfrihet. Det kan kanske låta positivt med valfrihet, men det betyder i klarspråk att ett världsunikt projekt att tillåta aktiebolag att driva skolverksamhet med offentlig finansiering och ta ut vinst ur vår gemensamma kassa har införts, det betyder att skolor numera kan välja sina elever och det betyder att bättre bemedlade föräldrar kan välja ”rätt” skola för sina barn – långt bort från barn vars föräldrar har låga eller inga inkomster. Det ”fria” skolvalet har bidragit till att sociala skillnader mellan skolor, både sett mellan olika delar av landet men även mellan olika områden i samma städer, kraftigt vuxit och skapat mycket olika förutsättningar för skolledare och personal – men framför allt för eleverna. 

Ett centralt begrepp i skollagen är likvärdighet. En likvärdig utbildning innebär att undervisningen inte ska utformas lika för alla utan hänsyn ska tas till elevernas olika förutsättningar och behov. Skolan har därutöver ett särskilt ansvar för de elever som har svårare att nå målen i utbildningen. Ändå förväntas eleverna i de två klasser som Emma Leijnse följer, med sina väldigt olika förutsättningar, följa samma läroplan, lära sig allt i ungefär samma hastighet och uppfylla samma, numera väldigt högt ställda krav. 

Boken ”I en annan klass” beskriver tydligt den sociala reproduktion som både det “fria” skolvalet och marknadsskolan göder. Ekonomiska, kulturella och sociala strukturer formar, skapar och begränsar individers liv och frihet. Kortfattat innebär social reproduktion att den dominerande samhällsklassen utformar en verklighet baserat på sina egna intressen och därmed behåller de också sin position i samhället eftersom det är svårt för andra samhällsklasser att bli en del av den efterfrågade kontexten. Den sociala reproduktionen är ytterst problematisk ur jämlikhets­synpunkt, då den gynnar vissa befolkningsgrupper oproportionerligt genom att exkludera delar av befolkningen från centrala aspekter av ett fullvärdigt samhällsdeltagande.

Det har gått bra för Sverige de senaste decennierna. Det har framför allt gått bra för de som redan hade det bra. Allt fler svenskar bor på allt fler kvadratmeter och för de svenskar som äger sitt boende har huspriserna ökat vilket innebär ett större kapital. I området där eleverna i Emma Leijnes Malmöklass bor märks ingenting av det. Där har trångboddheten ökat, färre än hälften av alla vuxna har ett betalt arbete och närmare hälften av barnen lever i relativ fattigdom. De allra flesta svenskar har blivit rikare men de som redan hade lägst inkomster har fått ännu lägre inkomster de senaste tjugo åren. Bostadssegregationen har också ökat. Människor med låga inkomster bor och arbetar på vissa ställen medan de med höga inkomster bor och arbetar någon annanstans. Oftast sammanfaller låga inkomster med att vara utrikes född. 

Olof Palmes beskrivning av vad den borgerliga ekonomiska politiken gör med vårt samhälle i en riksdagsdebatt från 1980 är därför plågsamt aktuell:

”De har höga inkomster, en bra slant undanstoppad, de har intressanta och av status fyllda jobb, en och annan dold löneförmån ingår säkert. De bor i rymliga och välutrustade hus med grönområden, trädgårdar och är genom bostadssegregationen garanterade grannar av samma slag. De kan unna sig semestrar i fritidshus, båtar eller semesterresor till intressanta resmål. Deras barn går kanske just nu och ser fram emot en sommar fylld av språkläger, seglingsturer, ridning och allt vad det kan vara. Å andra sidan har vi alla de människor som lever med knappa ekonomiska marginaler, de har år efter år sett sin köpkraft minska. De bor kanske i hyreshus i väntan på nästa stora hyreshöjning, de har inga fritidshus och båtar, och deras ekonomi tillåter inga påkostade semestrar. Deras barn får kanske tillbringa merparten av sommarlovet med att dra runt på gårdarna mellan hyreshusen” .

I Malmö finns skolor där mindre än 65 procent av eleverna når gymnasiebehörighet. Att så många elever inte klarar kraven för att komma in på gymnasiet är förstås ett samhälleligt misslyckande i sig självt, men det är också ett symptom på hur vi har överlåtit vårt samhällsbygge till att styras av marknadens logik. 

Kapitalistiska intressen genomsyrar nu varje del av välfärden, men kanske är skolan den plats som utmärker sig mest. Varje gång en kommunal skola har behov av ett tillskott ska marknadsskolan kompenseras i samma utsträckning. Där den kommunala skolan endast kan använda pengarna till den faktiska verksamheten, att bedriva undervisning, kan marknadsskolans ägare göra vad de vill med pengarna. Nyligen rapporterade Sydsvenskan att en liten friskola plockat ut 58 miljoner kronor i vinst genom att skära ner på antalet lärare, två förskolechefer har plockat ut 27 miljoner till sig själva och belönat sig med varsin Tesla. När Tankesmedjan Balans startade kampanjsajten stoppaskolbolagen.nu i syfte att samla argument mot marknadsskolan var det norska skolbolaget Dibber, kända för att av Skolinspektionen ha bedömts bryta mot skollagen på flera punkter, snabba med att registrera domänen stoppaskolbolagen.se för att “nyansera debatten” om friskolor. Där kapitalet finns, finns också makten över dagordningen. Att marknadsskolan inte har någonting med varken elever eller utbildning att göra utan är ren rovdriftskapitalism har väl knappast kunnat visat sig tydligare. 

För nästan en femtedel av Malmös niondeklassare är schemat tomt efter sommaren. Det kan inte betraktas på något annat sätt än som ett stort misslyckande från politikens sida. Elever är inte kunder, lärare är inte säljare. Majoriteten av svenskarna vill inte att vinstdrivande aktiebolag ska få driva skolor. Det är därför dags att avskaffa marknadsskolan för gott och istället lägga pengarna på att ha mindre barngrupper, fler lärare och fler specialpedagoger. 

Vänsterpartiet vill ha en sammanhållen skola där bra undervisning anpassad till eleven garanteras – det ska inte handla om ifall man valt ”rätt” skola eller inte. Målet måste vara att alla skolor ska vara bra skolor. Där varje elev får rätt utbildning och stöd utifrån sina förut­sättningar och där alla och envar får växa, utveckla ett kritiskt tänkande, tillgodogöra sig kunskaper och utvecklas till en trygg, jämlik och demokratisk samhällsmedborgare. Helt enkelt en bra skola för varenda unge. 

Text: Lisa Jönsson