”Det viktigaste är förstås budskapet och hur det anpassas till mottagarens förutsättningar att ta emot det”, säger valledaren, som tillträdde sin post i höstas.

 Och i det fallet finns det hopp. Strax efter vi talats vid läser jag fredsforsk­aren Göran Holmqvists debattartikel om den svenska opinionen; statistik från flera stora mätningar visar att den enskilde svensken är betydligt mer progressiv än vad de styrande politiska partierna verkar fatta (DN 15 januari).

Minoritet mot migration

Här ser man att det är en minoritet av svenskarna som är negativa till klimatåtgärder, migration och bistånd – tre käpphästar för Tidöregeringen – frånsett att en knapp majoritet vill ta emot färre flyktingar (SOM-institutet). Det är dessutom färre än en tredjedel som motsätter sig fler arbetskrafts­­invandrare, och endast ”en tiondel som vill att Sverige bör ta emot ’få eller inga’ migranter”. 

Enligt samma statistik är väljarna mer positiva till såväl inhemska som europeiska klimatskatter än vad som avspeglas i den politiska debatten, enligt Holmqvist.

Malmövänstern lyssnar

För de aktivister som deltagit i Malmö­vänstern lyssnar är detta kanske ingen överraskning. Citat från dessa möten ställs nu ut på Poeten på hörnet på Södra Förstadsgatan. Valledaren Benjamin Davies, som flyttade från södra England till Sverige för dryga sex år sedan, låter inte sina egna hjärtefrågor styra.

– Agitationen sker på så olika nivåer, lokalt, regionalt och nationellt. Men för mig kan det sammanfattas i begreppet solidaritet, att bejaka gemensamma intressen trots olika förutsättningar och oberoende av kön och etnicitet.

Företräder färre

I det ljuset, tillägger han, framstår de borgerliga partierna än mer som de intresseorganisationer de är, partier som företräder mindre, mer bemedlade samhällsskikt.

–Dessutom sitter jag inte med svar på en massa frågor. Vi måste hela tiden lyssna in varandra, hämta in de roliga idéerna och leta rätt på alla de verktyg vi behöver.

En sådan idé är att komplettera valstugan med cykelreparationer – om man nu hittar valstugorna, alla tre …

–Jag hörde ryktesvägen att de skulle finnas ute i Kvarnby, vid folkhögskolan. Lyckligtvis stämde det, säger valsamordnaren som fick cykla dit för att kolla.

Inga skyddsombud

Ett framgångsrikt valarbete ska fungera på såväl det praktiska, politiska som personliga planet.

–Aktivisterna arbetar ideellt, och man måste förstå att de är begränsade i både tid och energi. De har inga skyddsombud. De är dessutom en blandning av mycket erfarna med­lemmar och helt nyrekryterade, vilket i grunden är en stor styrka.

För sju år sedan var Benjamin Davies själv en av dessa unga, som en av Jeremy Corbyns valarbetare i Labours mindre framgångsrika valrörelse 2019, under en tid då alla frågor hamnade i skuggan av ett kommande Brexit. 

Inkluderande valrörelse

– Då handlade det förstås om enmansvalkretsar. I min konservativa valkrets hade Labour tyvärr aldrig någon chans. Däremot blev det en historiskt livlig och inkluderande valrörelse. Många som aldrig blivit sedda av politiken blev aktiva för första gången.

Kanske ett gott omen för dem som hoppas på något liknande i Malmö för nästa mandatperiod. Valledarens erfarenheter som tjänstledig doktorand vid Historiska institutionen i Lund tangerar dagens arbete, fast ändå inte.

Benjamin Davies kommande avhandling analyserar den kinesiska propagandan.

– 2015 var jag volontärlärare på den kinesiska landsbygden. Där är propagandans avsändaren tydlig och budskapen entydiga utan några som helst provokationer.

Text: Per Längby

Redan omslaget på Vad hände med arbetarklassen? andas 1970-tal. En handritad illustration med sober färgskala, ett funktionellt typsnitt och så titeln. Men om arbetarklassen då besjöngs av Hoola Bandoola band så är den idag i stort sett osynlig i media och i den politiska debatten.

Vi är idag mycket rikare än på 1970-talet, och alla de tre största partierna gör anspråk på att tala för arbetar­klassen: Socialdemokraterna av tradition, M som ”det nya arbetar­partiet” och SD som självutnämnda representanter för det svenska folkets röst. Trots detta blir klyftorna större och villkoren sämre och sämre för de som tillhör arbetarklassen.

Johan Alfonsson är sociolog och forskar om låglönejobb och det otrygga arbetslivet. Boken är en grundlig redo­görelse för vad som hänt de senaste decennierna, med en kombination av fakta, analys och personliga betraktel­ser över morföräldrarna och hur Sverige förändrats sedan dess.

Bokens undertitel är ”Om svek, makt och ojämlikhet i Sverige”, och det är en god sammanfattning av innehållet. Arbetare har fått sämre arbetsvillkor, lever kortare och halkar efter eko­nomiskt. Istället har statens pengar gått till skattesänkningar och till att förenkla medelklassens livspussel.

Vad är då arbetarklass? Alfonsson pekar på två avgörande delar som har att göra med makt på arbetsmarknaden. Dels värdet på en persons arbetskraft, dels tillgång och efterfrågan på arbetet i fråga. En läkare är övre medelklass eftersom det krävs en lång utbildning, och eftersom det finns en stor efter­frågan på deras kompetens. Detta ger dem makt på arbetsmarknaden, som till exempel en städare saknar, vilket i sin tur gör att de kan få bättre villkor och skyddas till viss del.

Jag ringer upp författaren Johan Alfonsson.

Varför skrev du boken?

– Arbetarklassen har blivit allt mer ignorerad i samhället. Till exempel under inflationskrisen handlade mycket av diskussionen i media om medelklassen och hur de blivit drabbade, till exempel av de stigande räntorna. Det lät som medelklassen skulle falla ner i proletarisering.

– Men arbetarklassen drabbades hårdast. Hyrorna gick upp, och har gjort det under en lång tid, och även en stor del av arbetarklassen bor i boende de äger. Eftersom deras löner backade mer än medelklassens så drabbades de dubbelt.

I boken tar du upp att Socialdemo­kraterna bytte fokus till medelklassen efter valförlusten 2006. Varför har de inte skiftat tillbaka?

– Analysen efter det valet var att man förlorat för att man inte lyckats nå medelklassen. Det fanns också en idé om att arbetarklassen var på väg bort i det nya tjänstesamhället.

– Det var ett fatalt misstag. Arbetarklassen har inte försvunnit, men de har blivit övergivna politiskt och har fått det sämre. Så de har börjat rösta på högerpartier. Socialdemokraterna har nu svängt, men de har lagt fokus på SD:s frågor, som invandring och hård­are straff, och då kommer de aldrig kunna driva sin egen politik.

Arbetsmarknaden har förändrats, och det finns inte längre särskilt många manliga fabriksarbetare. Spelar det roll att många har den här nostalgiska bilden av vad en arbetare är?

– Det är bara att gå in och se på affischerna på valfritt fackförbunds kontor för att se att den manliga kroppsarbetaren har varit ett ideal, och att de minskat i antal har drivit på idén om att arbetarklassen försvunnit. Det vanligaste jobbet i Sverige idag är undersköterska, och det är ett tydligt arbetarklassyrke. Men också vårdbiträden, folk som jobbar i handeln, lager och så vidare.

– En vanlig idé är att klass beror på lön, och att man idag inte kan prata om klass eftersom ”en snickare tjänar mer än en lärare”. Men det stämmer inte, utan de med arbetarklassyrken har mycket lägre löner än den övre medelklassen, upp till 2,5 gånger mindre. Lönen beror på klass, inte tvärtom. Har du mycket marknadsmakt får du hög lön.

Din bok innehåller mycket tabeller och grafer. Varför valde du det fokuset?

– I debatten finns det många anekdotiska berättelser, som medelklassens förfall eller att arbetarklassen inte längre existerar eftersom deras löner är lika höga som medelklassens. Men detta stämmer inte och ska man prata om frågor som löner, trygghet och hälsa så finns det data som man bör använda. 

– Det har hänt att folk kommit fram till mig på stan och kritiserat mig för att deras personliga upplevelse inte matchar det som står i boken. Det är som att anekdoten trumfar datan – men det är inget bra bas för att prata samhällsförändring.

Du resonerar en del kring makt på arbetsmarknaden och före­slår arbetstidsförkortning som en vägen till ökad strukturell makt för arbetarklassen. 

– Arbetarklassens villkor har försämrats på grund av att deras strukturella makt har försämrats, och för att förbättra villkoren måste man ändra maktbalansen. Om maktstriderna utspelar sig på arbetsmarknaden är det där man måste slåss, genom att slå in en kil i marknadens logik.

– Kortare arbetstid leder till lägre arbetslöshet, vilket i sin tur minskar trycket nedåt på löner och villkor, som i sin tur leder till bättre villkor på sikt. Det är också en populär fråga, eftersom de flesta vill ha kortare arbetstid.

Hur ser det ut med andra frågor? Hur får vi medelklassen att köpa frågor som vinster i välfärden eller lägre RUT och ROT?

– Jag tänker att man inte behöver fokusera så mycket på medelklass­väljarna, eftersom det är de man prioriterat i trettio år, och många av dem röstar redan vänster. De politiska förändringarna som skett beror inte på medelklassen utan på att arbetarklassen röstar annorlunda, och därför behöver man fokusera på maktfrågorna.

Vad hände med arbetarklassen? är en kort och kompakt bok. Den är perfekt ett valår som detta, för den som vill ha en klar bild över hur Sverige utvecklats de senaste decennierna, och en annan bild av dagens klas­s­samhälle.

Text: Johan Strandell