År: 2023

När jag var femton och skulle välja gymnasieprogram trodde nog de flesta att jag skulle välja samhällsvetarlinjen eller dylikt. Jag gillade att läsa tack vare den enorma boksamling mina föräldrar samlat på sig via fackets bokklubb, jag tyckte skolan var rolig och jag hade ganska bra betyg. 

Jag hade däremot bestämt mig för något få förväntade sig – jag skulle bli kock! 

Således sökte jag in till hotell- och restaurangprogrammet och kom in. 

På den tiden krävdes höga betyg för att få läsa till kock, kallskänka eller servitör. Platserna var få och söktrycket stort. Så det jag och mina klasskamrater hade gemensamt var att vi var ganska duktiga i skolan, men det vi också hade gemensamt var att vi kom från arbetarklasshem. För att bli kock räcker det inte med att gå i skolan, yrket bygger på erfarenhet och kunskapsöverföring på arbetsplatser. Jag började praktisera och arbeta på restauranger runt om i Sala och Västerås när jag var 16 år.

Mitt första riktiga jobb var på Sätra Brunn som låg några mil utanför staden. Kollektivtrafiken var inte byggd för restaurangers sena arbetstider, så enda alternativet innan jag fyllt arton var att få skjuts, oftast av pappa. Jag insåg snabbt att om jag skulle kunna jobba var jag ville var körkort det enda alternativet. Jag övningskörde flitigt, också det oftast med pappa, och tog så få körkortslektioner som möjligt – det var ju så dyrt. Jag fick mitt körkort någon månad efter 18-årsdagen. 

Jag hade tur. Jag hade en extremt tålmodig pappa som lärde mig köra och en ekonomisk mamma som på något sätt kunde vända på varenda krona, samtidigt som mina egna ihoptjänade pengar – timlönen då låg på 55 kronor i timmen för mig – gick mot samma mål: det där körkortet. 

När jag många år senare arbetade på Arbetsförmedlingen insåg jag snabbt att det där körkortet också är ett sätt för arbetsgivare att sålla bland ansökningar. Alldeles oavsett om det krävs för jobbet eller ej, finns kravet på körkort ikryssat i platsannonserna. Lite som att klassamhället biter en om och om igen, för många är körkort en ouppnåelig ekonomisk dröm.

Vi vet att majoriteten av de ungdomar som väljer praktiska program på gymnasiet själva kommer från mindre bemedlade hem, ofta rika på kärlek men inte så mycket på pengar.  Vi i Vänsterpartiet blev därför något förvånade, men också väldigt glada, över att Moderaterna i den här staden har lagt en sådan fin motion som i grunden faktiskt syftar till att utjämna klyftor och se till att skolan kompenserar för de ekonomiska skillnader barn och unga möter. Det är inte direkt klasskamp just Moderaterna är kända för, men äras den som äras bör och så vidare.. 

Vi vill därför yrka bifall till denna motion. 

Foto Emmalisa Pauly

Precis som motionärerna Stefana Hoti och Janne Grönholm, numera kommunalråd i minoritetsstyret, skriver så stod Malmö värd för World Pride i augusti 2021. Det finns dock, precis som motionärerna påpekar, ett behov att jobba för HBTQIA+ -personers rättigheter även efter att glittriga arrangemang tagit slut. 

Malmö stad är Malmös största arbetsgivare. Vi i Vänsterpartiet håller med motionärerna om att diskrimineringsfria arbetsplatser är en förutsättning för att Malmö stad ska vara en attraktiv arbetsgivare. Vi tycker därför att förslaget att uppdra åt kommunstyrelsen att genomföra en undersökning kring huruvida Malmö stads arbetsplatser är inkluderande och diskrimineringsfria för HBTQIA+ -personer är ett mycket bra sådant. 

Vi tycker också att det är bra att Malmö stad arbetar med så kallade Aktiva åtgärder, men vi tycker inte att styrets förslag om att besvara motionen med den motiveringen räcker. 

Motionen syftar till att undersöka hur Malmö stads anställda som identifierar sig som hbtqia+ upplever sin arbetsplats och arbetsgivare. Därefter kan vi gå vidare med att analysera, åtgärda och följa upp hur arbetet går, men det första steget måste tas  – och redovisas.  

De senaste åren har många av oss hbtqia+personer fått uppleva ett ökat förtryck. Sedan Tidöregeringen kom till makten har också legitimiteten att ifrågasätta, hata och hota hbtqia+personer ökat. Regnbågsflaggor som inte får vaja, minskade anslag till hbtqia+organisationer, stramare asylpolitik, förslag om angiverilag, hot mot dragartister och vidriga uttalanden från ledande politiker skapar stress, oro, rädsla och ibland livsfarliga situationer där människor misshandlas eller utvisas till länder där de inte får finnas till. 

Vi i Vänsterpartiet anser att Malmö stad måste göra allt i sin makt för att säkerställa att Malmöbor i stort och anställda inom Malmö stad känner trygghet, tillit och gemenskap. 

Vi yrkar därför på att motionen ska bifallas.

Det är historiskt så att män hedrar vi oftast genom att minnas dem som en person, medan kvinnor ofta uppmärksammas för sin gärning. Detta går igen i hanteringen av motionen från vänsterpartisten Anneli Philipson som bifölls för 21 år sedan. Då började långbänken i den kommunala byråkratin. Ett konkret förslag har presenterats på 21 år. En i min mening sunkig lekplats på Lugnet. Vi har redan återremitterat uppdraget flera gånger, utan bättre förslag. Idéerna verkar tryta på förvaltningarna.

Det verkar svårt att hitta en plats som kan få ett kvinnonamn. Vi har i Malmö en tradition att namnge platser till personer vi vill minnas, en plats som ger en adress till en institution. Vi har Olof Palmes plats till Folkets Hus, vi har August Palms plats till stadshuset och vi har Dag Hammarskjölds plats till Malmö Live. Varför kunde inte en kulturinstitution få adressen Astrid Lindgrens plats. Det kunde vara Operan, Intiman, Hipp eller stadsbiblioteket.

Nu hänvisas i svaret på motionen till en lekplats i Oxie, en lekplats som fått namn efter innehållet i ett verk av Astrid Lindgren, inte en plats till minne av henne som person.

Vi har resignerat, det verkar omöjligt att få igenom kommunfullmäktiges 21 år gamla beslut, det är sorgligt.

Foto Emmalisa Pauly